Historiska hörnet – SEB Senior Club

Här i ”Historiska hörnet” publicerar vi lite olika artiklar som varit införda i framförallt de gamla personaltidningarna som bland annat har hetat ”Vår Bank”, ”Din Bank”, SEB Nytt och lite annat.

Ombord på M/S Vallmo från Skärhamn

Christer Bengtsson från kontoret i Skärhamn och Ulla Berg, konsulent på LK-avdelningen, mönstrade på som ”matroser” på M/S Vallmo för att träffa sjöfolk.

Ödmjuk inför uppgiften

Bo Carl Einar Ramfors om koncernchefsrollens fram- och baksidor

Plötsligt stod han i mitt rum, avspänd och leende. Undrade om jag mådde bra. Slog sig ner och tände en cigarett, beredd att svara på frågor.
Vår koncernchef Bo C E Ramfors är en glad och vänlig person. Omtänksam och intresserad av människorna omkring sig. Fenomenal på att ta kunder. Och på att dra en rolig historia.
Men han är noga med initialerna, som står för Carl Einar; kanske för att de tillsammans med Bo låter som Bosse, som han kallas av de flesta.
Av göteborgarna är han ihågkommen för att han lät alla, och inte bara direktörerna, få sylt och vispgrädde till pannkakorna på torsdagarna. Och för sin senap, Hultbergs skulle det vara, och glass med varm chokladsås.
Han är också en allvarlig man, som tänker länge. Men när han tänkt färdigt, går det undan.
Och bakom den jovialiska ytan kan man ana hårda nypor. Han har redan drivit igenom ganska långtgående förändringar som köpet av Scandinavian Bank, den nya organisationen, Projekt 500, Skandia-optionen. Att det tar tid innan han får se resultatet tycker han är oerhört frustrerande, otålig som han är.
Bo Ramfors är en god strateg, som tänker långsiktigt.

-Det helt avgörande för mig är att riktningen vi går i är riktig. Det är jag bättre på än att följa upp den dagliga verksamheten. Men där kompletterar Rutger Barnekow och jag varandra väl.

Vill ha roligt

Så skåning han är föddes Bo Ramfors i Stockholm för 55 år sedan och bodde på Östermalmsgatan 4 till dess hans skånska föräldrar flyttade tillbaka till Skåne när han var 4,5 år. Och efter bara ett halvår i Klippan var den stockholmska dialekten utplånad.
Det gällde ju att snabbt smälta in i den nya miljön, ler han.
Studietiden i Lund ägnade han lika mycket åt att sjunga kuplett i studentspexen som åt att läsa juridik. Det kanske rentav var där han kom underfund med att man måste ha roligt i sitt arbete? Har man inte det ska man göra något annat, brukar han säga. Där lärde han sig också att hantera ett auditorium.
Och som sjöofficer i ubåt har han erfarenhet av hur det är att befinna sig över ytan ibland, men under ibland.
-Man måste kunna navigera, säger han glatt.

Fyra år blev tio

Bo Ramfors bankkarriär började på Hambros Bank i London i mitten av 60-talet.
-Jag ville komplettera juridiken med ekonomi och språk och läste in en fil kand i nationalekonomi, ekonomisk historia och företagsekonomi. Efter ett år vid svenska handelskammaren i Paris sökte jag till Hambros Bank för att arbeta är ett halvår och samtidigt läsa engelska. Det fick jag inte, däremot kunde jag få stanna i fyra år.
Och Bo Ramfors, som trodde på nyttan av ekonomi, juridik och språk inför den europeiska integrationen, accepterade erbjudandet. Han stannade till och med i tio år.
-Den erfarenheten är bra att ha i bagaget, när man i banken nu diskuterar om och i så fall hur vi ska expandera internationellt, framför allt i Europa.
Det festliga var att när jag gick in i Statsföretag som finansdirektör 1976, hade jag ambitionen att dra mig ifrån specialiseringen i bank och finansiering och försöka bli chef för ett vanligt industriföretag. Då var det en headhunter som skällde ut mig en hel lunch för att jag trodde att jag var lämplig att syssla med något jag inte kunde. Jag skulle syssla med bank!
-Därför var jag lyhörd när jag fick erbjudande att bli chef för Handelsbanken i Skåne 1980. Jag ringde min vän Hans Cavalli-Björkman, som på stört erbjöd mig att bli hans vice VD. På den vägen är det, säger han med ett stort skratt.

Ensam vid rodret

Och han har varit S-E-banken trogen sedan dess. Som vice VD i Malmögruppen till 1983, då han lämnade Malmö för Göteborg, där han efterträdde Alf Åkerman på VD-stolen 1985.
När Bo C E ramfors utsågs till S-E-Bankens koncernchef, hade banken en tid kritiserats för ledningskris och bristande handlingskraft. Nu har han ensam tagit rodret och satt till alla klutar för att få upp styrfarten igen.
-Det var rätt att lämna det kollektiva ledarskapet, nu är det lättare att komma fram till snabba beslut. Men även om det är jag som ytterst bestämmer, tror jag på en långt driven decentralisering. Jag har visserligen mycket att säga till om när det t ex gäller centralkontorets inriktning men sedan är det cheferna som har ansvaret.
Och med den nya organisationen kan han sätta kraft bakom orden.
-Det har inte känts ännu, men det kommer i år. Förändringstakten ökar hela tiden, i automatiseringen och uppdelningen i backoffice-frontoffice på kontoren, i attacken på de mindre och medelstora företagen, i bearbetningen av investeringskunderna.

Vår koncernchef har stor respekt för sin uppgift.
-Den är formidabel, man måste känna stor ödmjukhet inför den. Visst är det privilegierat, men samtidigt en exponering och konsumtion av ens privatliv, hela ens liv, som både har en framsida och en baksida.

Gillar inte personfixeringen

Bo Ramfors vill inte ha för mycket uppmärksamhet kring sin person.
-Det är mot min natur. Det är som att stå upp och tala inför många människor.

-Jag gör det gärna för att jag tycker det är roligt. Och jag tycker om att vara engagerad, att påverka. Men uppståndelsen och personfixeringen som följer med tycker jag inte om.
Som koncernchef i banken kan han varken bo i Göteborg, Skåne eller London, som han helst hade velat, så nu är han och hustrun Gudrun på väg att flytta till Stockholm.
-Det passar oss inte personligen, men å andra sidan är det nödvändigt och ganska intressant, tycker han.
När han någon gång är ledig är han helst i Torekov.
-Det är min fasta punkt i tillvaron; jag försöker vara där i veckosluten, även om tiden är knapp.
Till höjdpunkterna i tillvaron räknar han en god måltid med ett gott vin till. Han tycker mycket om klassisk musik och opera. Och han är passionerad fiskare, särkilt lax med fluga i Skottland, han gillar också jakt och friluftsliv överhuvudtaget.

Hur ser koncernchefens dag ut?

-Den fylls mer än väl av de många stora frågorna, Skandia, 500-programmet, den nya organisationen, kreditförlusterna osv.
En vecka innehöll t ex styrelsemöte på måndagsförmiddagen, möte om datafrågor på eftermiddagen, möte med Skandia på tisdagen, styrelsemöte i Enskilda och Skandinavien Bank i London på onsdagen och lunchföredrag på svenska handelskammaren, därefter besök på utländska banken och hos en kund på landet.
-För att inte tala om alla de frågor som kommer upp i koncernledningen, som ledarutvecklingsfrågor, utbildningsfrågor, det nordiska samarbetet. Samtidigt som jag försöker följa den löpande rörelsen, påpekar Bo Ramfors.
Men det är inte arbetsbördan som tynger honom utan känslan av otillräcklighet, säger han allvarligt.
-Det är så mycket jag inte hinner med av allt det jag vill göra, t ex att vara ute och träffa människor. Jag vill träffa så många medarbetare som möjligt, men det är svårt att hinna med och det bekymrar mig.
-En viktig uppgift är att förbereda för nästa generation ledare, påpekar han.
I ett tjänsteföretag som vårt – jag säger lite plattityder nu, men jag menar det – är det så att vi står och faller med människorna. Jag har lärt mig att du kan rita och organisera så mycket du vill – har du inte rätt folk blir det ingenting. Omvänt, har du rätt folk behöver du inte göra så mycket. Jag har sett hur en duktig kontorschef kan bortse från alla regler om centralisering och decentralisering och instruktioner och göra ett fantastiskt jobb och tjäna mycket pengar.

Gott omdöme ett krav

-Vi måste rekrytera, identifiera och planera för alla våra ledarförmågor – om de är 17 år eller 35 spelar ingen roll.
Bo Ramfors kräver av en ledare att han eller hon ska vara duktig på någonting i bank, vara energisk och drivande, glad och engagerande och bredd att arbeta mycket, och framför allt ha ett gott omdöme.
Han ser gärna fler kvinnliga chefer i banken, men ser också svårigheterna:
-Moderskapet är ett, att kvinnorna är försiktigare när det gäller att söka befordran ett annat.
-Men jag ser gärna en kvinna i koncernledningen, det skulle vara roligt.

Framtidens ljus

Bo Ramfors ser ljust på framtiden.
-Det finns fortfarande ingen bank i Norden som har vårt utgångsläge, vår kundbas, våra förutsättningar. Samtidigt är det frågan om att i elfte timmens femtionionde minut åstadkomma sådana förändringar att vi verkligen kan dra nytta av det.

-När jag säger elfte timmens femtioniondes minut menar jag att det är så mycket vi skulle ha gjort under andra halvan av 90-talet, då världens lönsammaste bank. Det är svårt att förändra, när allt går så bra, men det var då vi skulle ha sett över vår marknad och vår kostnadskostym. Det är därför vi nu måste gå fram med kraft.

Text: Gunnel Medin
Ur SEB Nytt nr 5 11 april 1991

Ett brev betyder så mycket

SEB Nytt nr 5 – 11 april 1991

Hur gör vi när kunder klagar på oss eller kritiserar våra beslut? Sopar vi det under mattan och försvarar det med att ”det där är snart glömt, det finns alltid surpellar som ska gnälla för allting”? Eller bemöter vi det med ett strängt formellt brev i syfte att avskräcka den näsvisa kunden?
Eller gör vi som Maj-Britt Anckar, kontorschef i Göteborg, som snabbt åstadkommer ett vänligt, enkelt eller rakt brev.
En felbehandlad kund vars klagomål tas på allvar är en utmärkt ambassadör för banken.
En dag damp det alltså ned ett långt, tättskrivet brev hos Maj-Britt Anckar, skrivet av en jurist i sin egenskap av sekreterare i en kamratförening. Ett knastertorrt brev med en absolut fulländad kanslisvenska tung som cement:
… Härvid framkommer till undertecknads stora förvåning att för 1990 har ingen ränta krediterats ovannämnda kapitalsamlingskonto.
… Av detta brev läre sig banken dels att det, i beaktande av den tid som nu måste ägnas detta ärende, kan bli kostsammare att underlåta räntekreditering av smärre belopp än vad detta uppgår till, dels att det bakom ett bankkonto med en ringa behållning kan dölja sig en kontotecknare som har omfattande förbindelser med banken i andra sammanhang och att därest dessa skulle sägas upp, lände detta banken till avsevärt större förfång än vad den ringa räntan kan antyda.”
På detta svarade Maj-Britt:
” Tack för det tänkvärda brevet! Vi är givetvis beredda att gottgöra Er ränta på rubr konto… Vi skulle uppskatta om Ni ville ta kontakt med vår privatmarknadschef … så att vi kan överföra pengarna på … Jag vill framföra min uppskattning av det sätt med vilket Ni reagerat på det inträffade… Vi ska i fortsättningen försöka handlägga Era ärenden på ett sådant sätt att Ni ska trivas med S-E-Banken…”
Svaret lät inte vänta på sig:
”Varmt tack för Edert vänliga brev. Vi torde vara helt överens om att med ett brev kan man uppnå helt andra resultat och kontakter än med blott muntlig kommunikation… Vi uppskattar högeligen Eder sålunda ådagalagda benägenhet att med god vilja och en positiv kundinställning både kunna erkänna att ett mindre lämpligt förfarande tillämpats inom banken och medge ett därav föranlett yrkande. Tänk om fler människor kunde handla på detta sätt – hur mycket mindre prestigefull och därmed lättare skulle då inte tillvaron framstå för oss alla…”

SEB Nytt nr 5 – 11 april 1991

Intervju med Ted Mannheimer

Vi har fått tag på en exklusiv intervju med Ted Mannheimer gjord 1995-11-11. Intervjuare är Ingemar Alfgården och Helle Lindblad. Björn Sjögren filmade och skötte ljudet. Ted Mannheimers farfar var Theodor Mannheimer, bankens förste verkställande direktör. Ted, som också arbetade i banken liksom sin far, gick bort bara ett halvår efter det att intervjun gjordes. Ted berättar i intervjun om bankens tillblivelse och bjuder på en mängd anekdoter från en svunnen tid.

I denna första del av intervjun berättar Ted om bankens tillblivelse.

I den andra delen kommer mängder av anekdoter fram.

MORGON-POSTEN Tisdagen den 6 mars 1900

Theodor-Mannheimer Ladda ner

Chalmerska huset

Chalmerska huset har sitt namn efter William Chalmers och uppfördes under åren 1805-1807. Efter att i tio år varit anställd som superkargör i Ostindiska Kompaniet med placering i Macao och Kanton, återvände Chalmers 1793 till Göteborg. Här inköpte han det s k Holtermanska huset, en tvåvånings träbyggnad med adress Södra Hamngatan 11. Huset förstördes vid en förödande brand 1802 som ödelade hela området mellan Östra och Västra Hamngatan, från Vallgraven till Hamnkanalen.
Chalmers beslöt då att uppföra ett stenhus på den avbrända tomten, och gav stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, i uppdrag att utarbeta ritningar. Carlberg var en arkitekt med gott renommé som bl a ritat Gunnebo, ett då mycket beundrat och omtalat privatbygge som stod färdigt 1796. Chalmerska huset ritades i samman nyantika stil som Gunnebo, en stil som också gick igenom i inredningen.
Huset stod färdigt 1807, men Chalmers fick inte njuta länge av det. Han dog 1811, 63 år gammal.Kort före sin död testamenterade Chalmers hälften av sin kvarlåtenskap till Sahlgrenska sjukhusinrättningen, och hälften till Frimurarebarnhuset i Göteborg för inrättande av en industriskola ”för fattige barn som lärt läsa och skrifva” – grunden till Chalmers Tekniska Högskola.
1813 köptes huset av kommersrådet Bernt Santesson. Chalmers hade ägnat mycket av sin tid och kraft åt Trollhätte kanal. Santesson var en av drivkrafterna i Göta Kanal-bygget. Som riksdagsman i 25 år tillbringade han sin mesta tid i Stockholm, och hyrde under tiden ut huset. 1839 sålde han det till David Carnegie som då drev sitt sockerbruk i Göteborg.
David Carnegie & Company använde huset för kontors- och lagerändamål, men också som bostad för några av brukets högre tjänstemän. Carnegie flyttade själv till Skottland 1841, och ledningen för företaget övergick då till Oscar Ekman. Han flyttade in i Chalmerska huset 1849, och med kortare avbrott har sedan medlemmar av familjen Ekman bott där fram till 1930.
Den 1 april 1864 startade Skandinaviska Kredit-Aktiebolaget sin verksamhet. Till verkställande direktör hade utsetts Theodor Mannheimer, som för bankens första kontor kunde hyra två rum i Chalmerska huset av Oscar Ekman. Från starten och 32 år framåt var Ekman styrelsens ordförande, och för styrelsens sammanträffande lånade han ut salongen i sin privata våning. Allt efter som rörelsen växte kunde banken utvidga sina lokaler i intilliggande fastigheter. Sedan fil dr Gustaf Ekman avlidit 1930 blev även bostadssviten i Chalmerska huset tillgänglig, och dit förlades till en början notariatavdelningen och bankens lunchmatsal. Efterhand som banken fick tillgång till ytterligare utrymme i kvarteret behövde bostadsvåningen inte användas för kontorsändamål, och beslut fattades om att återställa den i det skick den hade 1807. Under ledning av museicheferna Göran Axel-Nilsson och Stig Roth kunde restaureringen av Chalmerska våningen genomföras 1950, och den har sedan dess använts för representationsändamål.
Skandinaviska Kredit-Aktiebolaget bytte 1939 namn till Skandinaviska Banken, som 1972 genom samgående med Stockholms Enskilda Bank bildade Skandinaviska Enskilda Banken. Vid mitten av 1960-talet stod det klart att ytterligare expansion i det för banken traditionsrika kvarteret Kommersrådet inte var möjligt. Sedan flera utvägar prövats fattades beslutet om att uppföra en affärs- och kontorsbyggnad i Östra Nordstan. Där kunde banken flytta in i november 1973.

En kontorschefs vedermödor – för 140 år sedan! (Vår Bank nr 7 1979)

Ett utdrag ur ett drygt 140 år gammalt brev från en kontorschef till dåvarande verkställande direktören vid Skandinaviska Kreditaktiebolaget i Göteborg:

Skandinaviska Kredit-Aktiebolaget
Den 2 Augusti 1881

Bäste Theodor!
Tack för vänliga af söndagen och är det ett förfärligt väder vi hafva. Ännu har regnet ej skadat men lugn och värme behöfvas väl för att få allt att mogna.
Du har fullkomligt rätt att kostnaderna äro väl höga här i förhållande till resultatet och deras nedbringande ligger mig oftast i tankarna – men detta ter sig ej så lätt – rörelsen erfordrar det antal personer, vi hafva, och huru stor fruntimmersälskare jag änn är finner jag det motbjudande taga ett eller annat fruntimmer till biträde, jag tror de ej betjenar kunderna så väl och oftast ej äro så pålitliga. Nu finnes här ingen, som ej behöfves, mer än Lundholm och jag fruktar att sedan han nu fått sin lön så lågt nedsatt, som tänkbart är, så skulle man göra mannen rent af olycklig och utsätta Kreditbolaget för oönskvärt sladder om man afskedar honom.
Emellertid har jag hela denna sista tiden, villigt erkännande att jag ej är mera värd, om ens såpass, tänkt beräkna mig 10 istället för 12.000 om året.
Man skulle nu tro att rörelsen och arbetet minskats lika i förhållande, men så är ej fallet, och jag ser ej huru inskränkning i personalen är möjlig utan att få det oordentligt och komma på efterkälken med böcker etc och detta vore rent af vederstyggligt; huruvida kontoret behöfver en så pass dyr disponent är en annan fråga men jag gissar att vi med Guds hjelp får tala derom.
Att vi, när Du kommer hit, söka att ställa att Du får det, som vi tror att Du helst önskar, är ju alldeles sjelvklart och ehuru vi nog hafva plats, skall Du få bo på hotell, så mycket hellre, som ju ingen säkerhet finnes att ej pigan som har Strand uppackar Din koffert.
Tack för hvad Du skrifver om Kandidaten, det faller såsom honungsdagg på föräldrahjertan.
Hälsa alla och var sjelf hjertligen helsad av
Din vän

Inga liggedagar i Newport (Vår Bank nr 1-2 1978)

Mycket vatten har hunnit passera förbi i Narragansett Bay utanför Newport sedan den svenska utmanarbåten ”Sverige” med äran skildes från America’s Cup. För denna gång. Det Stora Äventyret var till ända och besättningen med Pelle Pettersson i spetsen (det heter kanske fören i detta sammanhang) och ”våran” Eva Ekström återvände hem igen. Eva kom tillbaka till jobbet på personalavdelningen i Göteborg och vi andra kolleger var naturligtvis nyfikna på hur hon hade haft det – tjejen som sett, bebott och lärt känna platser i miljöer som vi övriga endast läst om i tidningarna, hört om i radio eller sett uti TV-rutan. Exotiska och fantasieggande namn som Hammersmith Farm – där gänget bodde med familjer, Fort Weatherhill – ”Sveriges” hemmahamn under tävlingarna – för övrigt en nedlagd örlogsbas, Brenton Reef – fyren vid inseglingsrännan till Newport, Fort Adams, Providence, Rhode Island etc.
Eva har dessutom ”in person” träffat en hel del levande legender inom den internationella seglarvärlden och i America’s Cup-sammanhang: Baron Bic – den franske pennbaronen, ni vet, som år efter år sökt erövra den åtråvärda cupen till Frankrike. Hittills har han misslyckats i sina försök. En annan namnkunnig hjälte som hon träffade var Ted Turner – rorsman på ”Courageous”, årets vinnare. Ted Hood – rorsman på ”Independence”, Alan Bond – mannen bakom ”Australia” och Nicklas Granberg (!) Var andra ”vipar” hon mötte i Newport.

Eva, allt i allo
Newport var för Eva inget ”Schlaraffenland”, där hon levde ett lyxigt lättingsliv. I själva verket fungerade Eva som Lotta Svärd, Florence Nightingale och Pallas Athena i en och samma person. Hon jobbade som sekreterare, kontorist, bank- och postbud, påhejare och tröstare, besvarade telefonsamtal, förmedlade telegram, hade kontakten med massmedia, såg till att mat fanns på bordet för hungriga utmanare, m m, m m. När Eva kom tillbaka hem till Göteborg ville vi egentligen genast be henne berätta om sin tid i Newport, men vi lät henne gå omkring och ”återanpassa” sig ett tag tills den där ”blicken långt borta” hade stabiliserats. Då gick Eva och jag på ”Newport”, kvarterskrog i Östra Nordstan i närheten av CK, och över en sallad berättade Eva:
Som du säkert förstår är det väldigt svårt att återge sånt här. Jag menar – jag har ju ännu inte fattat att det är jag, Eva Ekström, som har fått vara med om allt detta. Det är så mycket av känslor och stämningar. Det fanns ju en officiell massmediabild av ”Den svenska Utmaningen” som de flesta känner till, men det jag fick vara med om var något helt annat. Det starkaste intrycket från denna tid är den ofattbara sammanhållningen och laganda som fanns i hela det svenska gänget – besättningen, familjerna, journalister, sponsorer och övriga inblandade i projektet.
Att jag var med berodde på att min man, Bernt kvalificerat sig till besättningen.

Inga vilsamma liggedagar
Begreppet ”laydays” – som man kunde läsa om att vi hade då och då – fick för oss en helt annan innebörd än vad man skulle kunna tro. Det var sannerligen inga vilsamma liggedagar. Full verksamhet överallt. Besättningen slet på varvet och vi andra rustade för nästa segling med utrustning, kläder och annat. Telefoner ringde – människor gratulerade (eller beklagade), önskade lycka till med nästa segling, telegram anlände, journalister ville ha senaste nytt, post skulle hämtas, bankärenden förättas- ja det var ett härligt tempo över verksamheten på alla håll.

Svenska seglare i träskor
Så skönt det var att uppleva all gästfrihet och vänlighet från från amerikanarna. Vi kände oss verkligen välkomna. Många sa till och med, att de hoppades att ”Sverige” skulle erövra pokalen. Mrs Janet Auchincloss, Jackie Kennedys mor, som var vår värdinna, var en verklig supporter. Amerikanarna hade sin bild av den svenske utmanarseglaren: Han är stor, blond, kraftig, blyg, tyst – men när han pratar så är det med en engelskaccentig amerikanska (!). Han går nästan alltid omkring i träskor…

Noggranna förberedelser
Newport lever på America’s Cup och arrangemangen kring denna jättetävling. Den är faktiskt en av de få riktigt gamla traditioner man har i USA. Man tar vara på tillfället genom att anordna parader och en massa jippon kring de olika utmanarnationernas inmarsch i Newport – fantastiska arrangemang. Ja, det var en härlig ”smekmånad” innan allvaret – seglingarna – satte igång. Förberedelserna gick bra, vi acklimatiserade oss, lärde känna omgivningarna. Under tiden hade besättningen sitt att sköta. De trimmade båten, tränade, lärde känna vattnen, taktik-snackade, ”peppade upp” varandra – man beredde sig…

”Sverige” till final mot ”Australia”
Hur det sedan gick i tävlingarna vet vi ju alla. Det var fantastiska seglingar med olika delar av glädje, dramatik och sorg. Det mest nervösa ”racet” var naturligtvis när ”Sverige” och ”Gretel” gjorde upp i sista seglingen efter ställningen 3-3. Det handlade ju om att vara bäst efter sju seglingar.Spänningen och ovissheten var givetvis för oss alla oerhörd. Vi, familjerna, vågade oss inte ut till banan. Starten gick och vi fick höra att ”Sverige” vann den. Att vinna en start är hälsosamt för den fortsatta seglingen, men spänningen finns ju kvar hela tiden. När vi strax före mål förstod att ”Sverige” skulle vinna brast alla fördämningar, glädjen var total, tårarna rann och vi insåg plötsligt vidden av det hela – Vi skulle gå till utmanarfinal mot ”Australia”!

Kräftskiva för australiensare och poliser
Innan tävlingen hade vi i det svenska gänget bestämt, att hur det än gick så skulle vi bjuda ”Gretels” besättning på svensk kräftskiva. Så blev det också. Det var en alldeles speciell stämning den kvällen, när australiensarna kom upp till oss på farmen.Det blev omfamningar och gratulationer. Festen körde igång och svensk kräftskiva blev det. Poliserna som eskorterat gänget bjöds in och jag tänkte flera gånger under kvällen: Är det verkligen sant – får jag vara med om det här?
Ja, sedan gick det ju som det gick när ”Australia” tog ”fyra raka”. Efter den sista seglingen utsattes den svenska utmanartolvan trots förlusten för helt fantastiska hyllningar. Minnet är skönt att ha. Det var givetvis med vemod vi lämnade Mrs Auchinloss, Hammaresmith Farm och Newport – allt hade ju varit som en dröm. Självklart hoppas jag att få komma tillbaka någon gång i framtiden. Som turist kanske.

Masson

”Jag skulle få rascha om det inte hände grejer runt mej…!” (Vår Bank nr 3 1977)

Hennes Bank! Vi mötte skylten en dag när vi gick i rikets andra stad på väg mot vårt glada CK i Östra Nordstan.
Som många resenärer vet, går man från centralstationen rakt in i detta omskrivna affärscentrum där allt ryms under ett ”stort tak”. Det är liv och rusch. Det är ungt och gammalt – men framförallt kommersiellt.
Hennes Bank lyste oss i ögonen och vi frågade vår göteborgskorrespondent Leif Mattsson vad det egentligen stod för. Leif gick till banken i varuhuset Femman och mötet Henne.

Vi möter Birgitta Hassellöf och hennes medarbetare Ann Granzell, Arne Lundqvist och Kerstin Skottek på ”Hennes Bank” i Nordstan.
Vi har en gång tidigare i detta blad berättat om kontoret. Hur det kom till, och vad tanken var med etableringen. Det var på den tiden – för fyra år sedan – då kontoret var ett provisorium och alls inte tänkt att bli ett egentligt bankkontor. Det var då man härhemma ville pröva den japanska och amerikanska idén ”money-shop”. Ett kontor där man snabbt kunna lösa checkar och göra andra enklare kassaaffärer. Vad var då ett lämpligare ställe att pröva detta på än i ett varuhus? Det har gått en tid nu och kontoret är alls icke längre något provisorium. Birgitta är angelägen om att berätta detta för oss, så att vi inte går omkring och tror något annat.

Så här ligger det alltså till: Kontoret är nu permanent, något som inte minst en omfattande ombyggnad vittnar om. Från att ha legat ganska öppet uti varuhuset har det nu byggts in med väggar och skärmar. Säkerhetsföreskrifterna har påbjudit detta. Risken finns, menade man, att vi skulle verka alltför inbjudande och generösa genom vår öppenhet – bokstavligt.
Ombyggnaden har inte påverkat relationerna kunderna – banken i någon negativ riktning. De enda som möjligen kan förmodas tycka att vi är njugga, är de besökare som valde att på lördagarna, då vi hade stängt, slå sig ned i sittgruppen och på andra håll inom kontoret och koppla av mellan gatloppen bland butikerna i varuhuset och i Nordstan i övrigt.Vissa av dessa hade matsäck med sig – flytande – och det kunde inträffa att de ”tog i” lite för mycket, vilket medförde att vännerna på kontoret fick lite efterarbete på måndagsmorgonen då kontoret öppnade igen. Om man uttrycker det så…
Nå – de egentliga lunderna då? Hur ser de ut på ett kontor av denna modell? Man skulle ju kunna frestas tro att det rör sig om ”strökunder” (ett förskräckligt ord) som löser checkar, tar ut från bok eller bara växlar.
Birgitta vill gärna ta oss ur denna villfarelse – och dessutom har hon en hel del annat att berätta.

Jag tycker att vi lyckats etablera varaktiga kontakter med folk och bygga upp en fast kundkrets. Kunderna utgörs av bl a de anställda härinne på varuhuset och i Nordstans övriga butiker. Dom har ju upptäckt att vi är en ”riktig” bank där man kan få uträtta alla sina bankärenden. Sedan har vi ett stort antal restauranger, advokatkontor och kontor av olika slag som trogna kunder hos oss. Dom finns lite varstans här i fastigheterna i Nordstan. Dom har också hittat hit. Också kunder som har sina egentliga affärer på 5001, som ligger ett par hundra meter härifrån oss, kommer hit vissa dagar när de tycker köerna är för långa på 5001 – ja, vissa av dem går alltid hit. I det sammanhanget fungerar vi väl lite som ”den förlängda disken”. Men annars lider vi inte på något vis av ”storebrorskomplex”, och vi känner inte som att vi ligger i skuggan av 5001, även om vi är expeditionskontor. Vi har en egen identitet. Sedan har vi ett motto också: ”All service – God service”. Det verkar på våra kunder som om vi lyckats leva upp till det rätt så bra. Sedan vill jag naturligtvis gärna tala om att vi är ganska duktiga i samband med inlåningskampanjer. Det finns inte en varuhus- eller butiksanställd som går fri från våra försäljningsattacker.
Vi tycker det är lika roligt – alla som jobbar här – när vi ser att vår PFI ökar. Under 1976 ökade den faktiskt hela 3 miljoner. Det innebar en budgettäckning på 390%… Jag menar – det måste väl tyda på att våra kunder betraktar oss som mer än ett växlingskontor?

Jo men tjänar ni några pengar då?

Du – jag skall tala om att vi faktiskt ”går runt” nu – nästan… Hyran är ju så klart ruskigt dyr på sådana här ytor. Sedan skall du veta att vi har konkurrenter också – på väldigt nära håll. Mellan oss och 5001 finns PK-banken, Länssparbanken och Handelsbanken. Ändå har vi en beräknad marknadsandel på ca 52%. Det är klart – sån’t får vi ju inte gratis, utan det är ju ett fint team som jobbar här med Ann, Kerstin och Arne. De gillar det här med bank och att lösa kundernas problem och hjälpa dem tillrätta. Sån’t sprider sig bland kunderna – så kommer dom till oss.

Vet du om att du inte är särskilt svår att intervjua?

Jo, det är nog riktigt. Jag är nog ganska spontan av mig.

Dessutom kan jag inte frigöra mig från misstanken att du trivs bra med det här jobbet?

Precis. Det gör jag verkligen.Jag har ju alltid jobbat på centrumkontor. Jag gillar när det rör sig omkring mig. Jag tror jag skulle få ”rascha” om jag tvingades jobba i utkanten av stan. Jag har hållit på här i två år nu och jag är ju jätteglad att vi tillsammans lyckats utveckla kontoret så att vi har fått både volym och lönsamhet – nästan.

masson

Björkekärr (Din Bank Nr 2 1969)

I Björkekärr i Göteborg öppnade vi kontor 5035 i slutet av december 1968 i en husvagn, modell gatukontoret, grönmålad med vita knutar och fönsterluckor. Väldigt idylliskt men naturligtvis inte särskilt bankmässigt. Det gäller väl alltid att tänka på en lämplig selektivitet i breddningen av kundunderlaget så att inte kontoret får slagsida, men här gällde den tesen verkligen i bokstavlig bemärkelse.
I början av april stod ett ”riktigt” kontor färdigt på Smörslottsgatan 64, hälften av en f d snabbköpsaffär som fastighetsavdelningen ritat om till en toppmodern banklokal på 120 kvadratmeter. Invigning på sedvanligt sätt kompletterad med några eftermiddagar och kvällar med bl a aktieinformation.

När Maj-Britt gjorde mål
– eller Ein Mädchen für alles (Din Bank nr 3 1969)

Med nuvarande utseende på allsvenskan kan man på nytt börja tala om Göteborg som fotbollshuvudstad utan att rodna. Fotbollen har ju också i banken en lång rad aktiva anhängare, och åtskilliga lag med åtskilliga deltagare spelar i olika serier.
Trots de många spelarna fann man sig i våras till ett sjumannalags premiärmatch i den situationen, att man bara kunde få tag i sex man. Man kallade på hjälp från Personalavdelningen och naturligtvis löste Maj-Britt Anckar problemet. Fast på ett ganska unikt sätt. Hon ställde nämligen själv upp i laget på en ytterplats! Det är veterligen första gången en bankflicka varit med i en fotbollsmatch, i varje fall i Göteborg.
Hur gick det? Jo, vi vann matchen med 6-0. Maj-Britt gjorde ett mål.
Frågan är väl om det var så Fredrika Bremer hade tänkt sig utvecklingen, men nu har man faktiskt planer på ett damfotbollslag i Göteborg. Och det kanske är lugnast att ha flickor och pojkar var för sig i fotbollssammanhang. Med kvinnligt inslag i den manliga fotbollen kan det ju hända att motståndarna ivrigt tacklar även spelare som inte har bollen med för många (av-)blåsningar som följd.
H

I fädrens spår

Ingemar Eriksson, personalavdelningen i Göteborg, har i olika sammanhang visat, att det inte är något fel på konditionen, senast den 2 mars, när han avverkade Vasaloppet på 9 timmar och 24 minuter. Han fick förresten inte stryk med mer än en halvtimme av vVD N E Granberg vilket Ingemar betecknar som en klar framgång jämfört med tidigare möten i skidspåret.
Varför fick inte vVD någon krans av flickorna, undrar vi på redaktionen som reagerar mot orättvisor?

Kranskullorna Kerstin Palmgren, Maj-Britt Anckar, Margaretha Brännberg, Laila Ekdahl, Lise-Lotte Magnusson och Sonja Svensson hyllade vasalöparen Ingemar Eriksson.

”Vad ska jag ta mig till?”
frågar Hagge Geigert
urkund hos Ann-Marie, Inga-Lena, Solveig och Aina på 5009.

I TV-serier som ”Dallas” och Diamanter” är bankfolk ena riktiga skurkar, som med whiskeyglaset i handen och ett falskt leende på läpparna sänker hela företag lika lätt som Lee Trivino sänker en putt.
Sån är inte Ann-Marie Faxén vid S-E-Bankens kontor på Park Avenue i Göteborg. Nä, Faxén bjur på Läkerol och undrar först om det inte vore bättre att ”göra så här, för då blir det så där”, dvs enklare och bättre än förut för kunden.
Jag kan inte heller tänka mig att bankbovarna i Dallas kan alla JR:s konton utantill, men si mina konton kan Inga-Lena Ingman, Solveig Pettersson och Aina Olsson som om det vore konungens personnummer. Och de blir aldrig förvånade varifrån i världen jag än ringer och ber om hjälp. Jag tror bestämt att dom skulle lösa ut mej från självaste stadsfängelset i Kuala Lumpur. (För S-E-Banken har väl nåt litet krypin där också?)
Ty S-E-Banken är förvisso stor och jag misstänker att dess direktörer är fler än sandkornen i Kevinges bunkrar, men vad vore alla dessa fasadklättrare utan imperiefingrets yttersta spets: kontoret på Park Avenue i Göteborg (och alla andra liknande), där man känner sej välkommen och hemtam. När man går till banken ska man inte känna sej som om man gick till Systemet, Socialvården eller nån annan ”offentlig” instans. Det ska i stället vara som att gå till sin doktor och redan på väg dit veta att man är frisk. Och så fungerar ”mitt” lilla kontor vid Göteborgs huvudgata.
Men så hör man till sin fasa, att kontoret ska läggas ned och ”uppgå” i ett annat större en bit längre ned på gatan. Och jag säger som min lunchkamrat och medkund i banken Uno ”Myggan” Ericsson:
Vad ska jag ta mig till?
Och detta är inget skämt! Vad ska jag ta mej till utan Faxén, Ingman, Karlsson, Pettersson och Olsson? Jo, tröstar man mej, allihop ska flytta med till det nya kontoret. ”Flytta med” ja! Men tänk om ingen av dom råkar vara på plats när jag kommer! Ska jag stå och tala med en vilt främmande människa, som kanske inte ens kan rabbla alla mina kontonummer och som kanske t o m undrar varför jag bär mej åt som jag gör?
Har jag egentligen någon garanti för att inte Faxén och co spolas ut i S-E-Bankens stora hav och sätts i land på något exotiskt kontor i Partille eller Borås?
Tyvärr finns det väl bara en sak jag kan göra: ta ett jättelån i Handelsbanken och köpa S-E-Banken och som första åtgärd återkalla nedläggningen av kontoret på Park. Men i det längsta drar man sej ju från att gå till en annan bank.

Hagge Geigert Din Bank nr 4 1983

Det framtida kontoret demonstreras (Din Bank nr 3 1982)

Vid en datautställning på CKG nyligen fick vi lära oss allt om några apparater som kan bli aktuella att använda på kontoren inom en nära framtid. Anneli Lindberg och Johan Andersson hade kommit ned från Stockholm för att demonstrera kassaterminaler, sedelutmatare m.m.
Som framgår av bilden har Anneli ett mycket intressant forum. Från vänster: Kjell Sondén, Kontorsrörelsen, Johan Andersson och Sven Björkman, Arbitrage, Hans-Gunnar Hansson, garnisonen, Borthy Wendesten, Kontorsrörelsen, Lars Hedihn, revision samt Atte Nyberg.

Text: Boss
Bild: Tommy Larsson

Automatisk databehandling i Göteborg (Din Bank nr 1 1962)

De första stapplande stegen på automationens väg togs i början av 1960, då ränteberäkning och staffling av checkräkningskrediterna på Ck i Göteborg överfördes till mindre datamaskiner på ADB-institutet (ADB = automatisk databehandling).
Erfarenheterna blev så gynnsamma att ränteräkningen på girokapitalräkning liksom checklöneräkning snart följde efter vilket i dag innebär att den sammanlagda körtiden per månad uppgår till ca 15 timmar.
Eftersom ADB-institutets maskiner tillhör gruppen mindre datamaskiner och bl. a. saknar väsentliga ting som magnetbandstationer och radskrivare är det icke lönsamt att bokföra vår reskontra på dem. Detta har haft till följd att vi på grund av den ökade rörelsen på de flesta kontor tvingats att söka andra utvägar när det gäller att rationellt behandla den ökade mängden av data.
Efter moget övervägande fann vi den bästa lösningen vara att införskaffa en datamaskin i samma utförande som den Stockholm beställt för nästan 2 år sedan, nämligen en ICT 1301 (ICT = International Computer & Tabulator Ltd).
Ett par stora fördelar kommer härigenom att uppnås, gemensam programmering och en möjlighet till uppdelning av arbetsuppgifterna.
En hel del problem inställer sig emellertid omedelbart. Lokalfrågan måste lösas utan att alltför långa kommunikationslinjer uppstår mellan datacentral och expeditioner. För Göteborgs del når vi kanske icke den mest idealiska lösningen omedelbart, men den lokal som står till förfogande, i samma fastighet som vårt expeditionskontor 3 fyller t. v. sitt ändamål.
En annan väsentlig fråga är personalen kring maskinen. Hit hör såväl systemmän, programmerare, operatörer och servicemän. Leverantören är behjälplig med utbildning av viss del av denna personal men urvalet överlåtes i allmänhet på köparen.
I Göteborg startades våren 1961 en programmeringskurs i egen regi, och 40 tjänstemän anmälde sig. 24 fullföljde fortsättningskursen under hösten 61 och vi har alltså ett gott material vid urval av programmeringspersonal.
Under februari månad i år startade en mindre grupp system- och programmeringspersonal sitt arbete med att sätta sig in i den nya datamaskinen ICT 1301 med att kartlägga de arbetsuppgifter som tilldelats Göteborg.
Rune Berggren

Kontrollpanelen där programmen startades. Många knappar var det…

Kontor 14 invigt i Göteborg (Din Bank nr 2 1962)

5014 är det senaste tillskottet i Göteborgs kontorskedja och 1 februari var det klart för premiär. Kontoret har ett centralt läge i de stora bostadsområdena i östra stadsdelarna och anslutning till de viktiga trafiklederna. Förutsättningarna för att allmänheten skall hitta hit borde alltså vara mycket goda.
Och folket har kommit – lockade av allt det nya kring Munkebäckstorg. Banken hade i god tid aviserat sin ankomst och kamrer Göran Börjesson hade fått personalförstärkning under premiärveckorna och det behövdes sannerligen. Trots besvärliga väderleksförhållanden med snöglopp och pinande blåst blev det full rush från början. Rutinerade damerna Sigun Stenlund och Eva Steijner öppnade nya konton på löpande band och våra populära sparglober hade som vanligt en strykande åtgång.
Till den stora besöksfrekvensen bidrog inte minst den unika sedelutställningen, som sammanställts av Ivan Adler i Stockholm, och som nu visades för första gången i Göteborg. Herr Adler var själv nere och demonstrerade rariteterna under pressvisningen och även premiärdagen. Hela månaden har det varit en ständig ström av människor som med synbart intresse granskat och kommenterat de vackra sedlarna.
Banklokalen sträcker sig rätt igenom byggnaden och har fått en ljus och mycket tilltalande utformning. Arkitekt SAR Gunnar Bornö har i samarbete med bankens fastighetsavdelning svarat för inredningen. Textilier, möbler och mattor har levererats av Fred. Lundqvist.
RS

Innanför dörrarna vid Munkebäckstorg träffar vi fru Sigun Stenlund, utlånad från Ck Göteborg under premiärveckan, och vid hennes sida har hon herr Laestander.

Herr Åke Kellerman visar bankens ambulerande sedelutställning som var en av attraktionerna vid kontorsinvigningen

Önskestart på Öckerö (Din Bank nr 6 1962)

Det samlades rätt mycket folk omkring oss på bryggan ute vid Hjuvik medan vi väntade på färjan, som skulle föra oss över till Öckerö och det nya kontoret.
Vid inloppet till hamnen observerade vi på bergsluttningen till höger en drömvillan. När vi kom närmare upptäckte vi att där stod Skandinaviska Banken i kraftiga versaler på den vita fasaden.
Från kontoret har man en hänförande utsikt över hamnen med dess ständigt skiftande vattenspegel, som då och då bryts av in- och utgående fiskebåtar, ståltrålare, fraktskutor, segelbåtar och allt annat flytetyg som hör skärgården till.
Kontoret var efterlängtat av folket här ute. Kontoret på Hönön ligger inte precis nästgårds även om man har landförbindelse med grannön. Nu har man fått ett eget bankkontor mitt i centrum och det betyder mycket inbesparad tid för fiskarna och övriga yrkesutövare på Öckerö och öarna runtomkring.
Banken kan idag se tillbaka på ett långt och betydelsefullt samarbete med fiskerinäringens folk och dess organisationer. Samarbetet med myndigheterna är också det allra bästa. Öckerö kommun uppvaktade på premiärdagen med vackra blommor. Med det nya kontoret hoppas vi att de goda relationerna skall ytterligare befästas.
Föreståndaren, herr Harry Bjerger, är barnfödd härute och känner befolkningen väl. Man kunde inte missta sig på att glädjen över de fina lokalerna och den trivsamma miljön var stor och odelad bland kunder och personal. Vi har endast att önska alla parter lycka till. Arbetsuppgifter kommer inte att saknas.

Som en drömvillan reser sig kontoret på Öckerö, efterlängtat av öborna som tidigare måst fara till Hönö för att nå banken

Ett kontor för ”skepparn” på Tjörn (Din Bank nr 4-5 1962)

Banken har kommit till Tjörn och den förste kunden på öppningsdagen var 77-årige skepparen Johan Berntsson, gammal kund och vän till oss.
Kamrer Gösta Gullmarstrand välkomnade skepparen med en låda Havanna 3 i stället för den obligatoriska blomsterkvasten, och ”Johan” underhöll personal och kunder med historier från hav och hamnar där han gått med sin galeas. Ute i skärgården känner folk varandra, man gläder sig åt att få en ny bank på platsen och tar det som ett välkommet avbrott att slå sig ner och dricka kaffe med bankpersonalen. När skärhamnskontoret planerades hade man hela tiden klart för sig att ett skärgårdskontor måste ha lokal prägel och man hade lyckats utmärkt med inredningen. Skeppar Johan Berntsson och handlaren Lars Johansson – en av de mest entusiastiska tillskyndarna av ett skandinavbankskontor på Tjörn – tyckte om att kontoret inretts inte bara med ändamålsenliga möbler och vackra textilier utan att man tänkt på att dekorera med t ex modeller av ståltrålare, fiskebåtar Modell Ä, där finns även modellen av en tvåsegelbåt från 1700-talet. Fisknät, taljor, block, fartygskompass, en ”chronometersextant”, lanternor och roder hör till det som skapar miljö på skärhamnskontoret.

Kamrer Gullmarstrand och skeppare Berntsson trivs med det nyöppnade Skärhamns-kontoret

Vem var Jan Carlsson? Rune Johansson minns.

Någon gång i början av 1960talet träffade jag Jan för första gången. 1963 började så förberedelserna för Skandinaviska Bankens 100årsjubileum. Det skulle bli en revy eller snarare en kavalkad över de 100 åren. Jan och jag medverkade och skulle vara aktörer i ett nummer där den första kvinnan introducerades i banken. Jag bifogar en bild från den akten. Tyvärr minns jag inte vad den kvinnliga kollegan heter som är med på bilden. För Göteborgs del ägde premiären rum på Rondo i april 1964.
Vi hade därefter en otroligt rolig turné runt i västra regionen under jubileumsfirandet. Bland de medverkande fanns Ragnar Holm, Joel Nordstrand, Sten Delfs, Lars Josefsson, Hans Tiselius och många vars namn jag inte minns. Jag vet inte vem som tagit bilderna jag har. Jag tror att Pelle Englund som då jobbade på marknadsavdelningen filmade och fotograferade.

Vem var Jan Carlsson?

Din Bank September 1954

Jan Carlsson – fint namn i banken

Skandinavbankskollegan och landslagssprintern Jan Carlsson gjorde en övertygande insats vid SM på Stockholms Stadion. Inte nog med att han blev tävlingarnas ende dubbesegrare genom att vinna de båda sprintersträckorna, han lyckades på 200 m tangera Lennart Strandbergs svenska rekord på 21,4. För den prestationen erhöll han ”stora grabbarnas pris”.
Måndag-tisdag efter SM var Janne ute på Bosön och tränade växlingar med övriga sprinters i svenska stafettlaget inför stundande EM i Bern. På onsdagen fick jag honom på tråden ute på kontoret vid Kusttorget. Janne var givetvis glad åt framgångarna och berättade litet om sina närmaste planer.
”Jag koncentrerar mig nu främst på EM i Bern i nästa vecka. Känner mig i fin form nu och kan jag klara en finalplats så kan ju allting hända. (Som vi alla vet, klarade Jan en finalplats och gjorde en fin prestation.)
Du har ju prövat på kvartsmilen ett par gånger och nått hyggliga tider. Många håller före att den sträckan borde ligga bra till för dig?
”Det stämmer nog”, säger Janne. ”Och jag kommer redan att nästa säsong på allvar träna och gå in för 400 m. Med specialträning borde jag nog kunna kapa en halvannan eller ett par sekunder på mina 49,1. Mitt mål är att komma med till Melbourne 1956. Vi har chansen att skrapa ihop ett verkligt kanonlag på långa stafetten till nästa olympiska spel och i det sammanhanget har man nog en möjlighet att få vara med. Jag kommer att gå in för verklig hårdträning nu, sedan får vi se vad det kan bli för resultat”.
Janne är bara 24 år ännu och torde väl mänskligt att döma ha de bästa åren framför sig. Om ett par år bör han ha nått toppen på sin formkurva och omöjligt är det väl inte att han då kan ta upp kampen med den yppersta världseliten. Vi önskar Janne lycka till i fortsättningen.
R.S.

Din Bank februari 1955

Jan Carlsson guldmedaljör

Ett 40-tal medlemmar i Göteborg hade hörsammat kallelsen till Ringens årssammankomst på Guldhedsgården. Ordförande Nils Castedahl presiderade vid den inledande supén och hälsade alla hjärtligt välkomna. Han vände sig särskilt till kvällens gäster, hrr Ekdahl och Strömwall, och tackade dem för att de ännu en gång velat bidraga med musik och glada visor. Mitt under pågående måltid kom telefonmeddelandet att Jan Carlsson, som var närvarande, erhållit Ny Tids guldmedalj för årets bästa västsvenska idrottsprestation. Det blev naturligtvis en kraftig applåd för svenske mästaren och nye rekordhållaren. Ny Tids fotograf kom strax efteråt upp till Guldheden.
Många vackra och värdefulla priser överlämnades till årets pristagare av Nils Castedahl med välvillig assistans av Manne Möller. Till duktige allroundidrottsmannen S.O. Wahlberg, som vid årsskiftet lämnade bankmannabanan, överlämnades en vacker glasskål med inskription som tack för de goda insatser han gjort inom Ringen och göteborgsbankens idrottsförening.
Kvällen avslutades med sång och musik och först vid midnatt var det klart att bryta upp efter en angenäm afton i det goda kamratskapets och den glada samvarons tecken.
Krax

Din Bank juni 1956

Göteborgsblandat

Vid företagsnämndens senaste sammanträde i Göteborg redogjorde intendent Weström och kamrer Berggren för huvudkassans omorganisation. I samband härmed kommer hela kassaavdelningen någon gång detta år att byggas om. Det gamla systemet med in- och utbetalningskassor kommer sålunda helt att försvinna. Planerna på en ombyggnad av kassan på huvudkontoret har diskuterats under många år men av en eller annan anledning har saken fått förfalla. När ombyggnaden nu kommer i stånd är det i första hand med tanke på att bringa arbetet i kassorna i överensstämmelse med med modern kassaorganisation. Givetvis kommer det hela att bli till fördel för våra kunder och leda till, som vi hoppas, en bättre service.
Det blåser olympiska vindar i år. Medvind skulle man faktiskt vilja tala om, eftersom vi antecknade oss för en rad fina framgångar vid vinterspelen i Cortina. När vi nu ställer in siktet på Melbourne och sommarolympiaden kommer ett par av kollegorna i banken in i bilden. På kontoret i Strömstad sitter kamrer Fritz Nilsson, och det är han som bär ansvaret för att det svenska roddarlaget ”Three Towns” är i absolut bästa trim när det drar ihop sig till kamp om de åtråvärda olympiska medaljerna. Vi håller tummarna för Strömstad och önskar grabbarna och deras framgångsrike ledare lycka till.
Ett annat aktuellt namn för Melbourne är sprinterna Janne Carlsson från Göteborg, som i år tränat hårdare än någonsin för att om möjligt söka bärga en australienbiljett. Friidrottsförbundet har vissa funderingar på att sända ut ett svenskt stafettlag. För att detta skall bli möjligt fordras framförallt två ting. För det första krävs det pengar, varje deltagare kostar förbundet åtskilliga tusenlappar. Det andra och icke minst viktiga är att det svenska stafettlaget i årets landskamper gör rekordtider. Kommer ett stafettlag iväg är väl Janne självskriven.
På boråskontoret sitter en herre, vars namn kanske inte nämnts i olympiska sammanhang men som är en sjutusan till karl i alla fall. Jag syftar på nyblivne kamrern Bertil Westblad, vilken blev föremål för en presentation i Bankvärldens aprilnummer. Westblad, som tidigare bl.a. spelat allsvensk fotboll för Göteborgskamraterna och även hunnit bli svensk handbollsmästare i Redbergslid, är numera internationell handbollsdomare med fina meriter från landskamper och seriematcher. Han är även idrottsledare av stort format i nuvarande hemstaden Borås, bl.a. ordförande i Elfsborg.
R.S.

Din Bank oktober 1956

Ny framgång för Janne

Efter att ha blivit ställd åt sidan i landskampen mot Ungern gjorde Jan Carlsson en övertygande come-back på sin specialdistans, 200 meter i Finlandskampen på Olympiastadion i Helsingfors. Visserligen kunde han inte slå omöjlige Voitto Hellsten men kom närmast efter segraren på goda 21,6, vilken tid är den bästa på distansen i Sverige i år. Jämsides med sprinterträningen har Janne i år tränat flitigt för att nå topptider även på kvartsmilen. Detta att han splittrat sig på så många uppgifter har säkerligen inverkat menligt på snabbhetsträningen och vid SM kunde Janne inte göra sig själv rättvisa. Nu har Janne emellertid visat att han åter är på rätt väg och vi väntar med spänning på hans vidare framträdanden denna höst. I landskampen Sverige – Tyskland den 14 oktober kom Janne 3:a på 200 m. Tid, 21,4 sek.
Vi gläder oss åt hans framgång i Helsingfors. Det var väl den injektionen som behövdes för att Jan Carlsson med optimism skall se fram mot kommande duster på kolstybben.
R.S.
P.S. I presslägningsögonblicket läser vi att Janne i friidrottstävlingarna i Bryssel den 17/10 sänkte sitt svenska rekord på 200 m. till kontinentalt fina 21,2 sek.

Så här i juni 2021 kan man läsa följande om Jan Carlsson på Wikipedia:
Jan Axel Carlsson, född 10 oktober 1930 i Göteborgs Haga församling, död 16 januari 1979 i Härlanda församling, Göteborg, var en svensk friidrottare (sprinter) som tävlade för IFK Göteborg. Han utsågs 1954 till Stor grabb nummer 170 i friidrott. 1953 tog Jan Carlsson sitt första SM-tecken, på 200 meter med 21,9 s.
Den 14 augusti 1954 vid SM i Stockholm (som han vann) tangerade han Lennart Strandbergs svenska rekord på 200 meter (21,4 s). Vid EM i Bern detta år kom han på femte plats på både 100 meter (10,7 s) och 200 meter (21,5 s). I Bern förbättrade han också det svenska rekordet på 200 meter med en tiondel till 21,3 s. Carlsson vann SM på 100 meter detta år, på 11,0 s.
1955 vann han åter 200 meter på SM, nu med 21,6 s.
Den 17 oktober 1956 i Bryssel förbättrade han sitt svenska rekord på 200 meter till 21,2 s. Han fick behålla det till 1961 då Owe Jonsson slog det.

Senior Club 1988, fyra år gammal

Den allra första klubben för bankens seniorer bildades i Göteborg 1984. Tanken var och är, att komma samman och ha trevligt även efter det att man slutat i banken. Många uppskattar också att få information om utvecklingen på den gamla arbetsplatsen och att få fortsätta träffa sina tidigare arbetskamrater.
Dessutom kan seniorerna med sina rika erfarenheter och sin yrkesskicklighet ha synpunkter på nya produkter och tjänster som rör exempelvis pensionärskunderna. Senior Club fungerar som en navelsträng mellan gamla medarbetare och banken. Senior Club i Göteborg drivs av en styrelse om tio personer. Klubblokalen är inrymd i Chalmerska huset, där Skandinaviska Kreditaktiebolaget startade sin verksamhet, 1939 ändrades namnet till Skandinaviska Banken.
Måndagarna är fria från aktiviteter liksom lördagar och söndagar. Varannan tisdag blir det föredrag av externa föredragshållare eller interna från banken. Nyligen talade t ex GöteborgsPostens Bengt Önander om det gamla Göteborg. Tidigare har marinarkeologen Anders Wästfelt berättat om bärgningen av föremål från det gamla ostindiska handelsfartyget Göteborg och Ernst de Maré som en gång var VD i Göteborg, berättat gamla bankminnen. Ofta informerar någon från bankens direktion om nya satsningar eller om händelseutvecklingen i stort.
På onsdagarna träffas klubbmedlemmarna i bankens stuga i Skatås för långa promenader i terrängen. Varje torsdag är det öppet hus på klubben. Man pratar och dricker kaffe och läser. På fredagarna har man gymnastik i motionshallen på CK.
Varje vår och höst görs gemensamma utflykter. I våras reste man till Gränna och Visingsö. På hösten gör man en ”hemlig” resa. Senast for man till Tjolöholms slott utanför Kungsbacka. Klubben har också besökt Sveriges Radio och TV-huset i Göteborg och andra intressanta miljöer i den göteborgska stadsbilden. Senior Club har 300 medlemmar. Från den dagen man fyller 58 år är man välkommen även om man fortfarande är aktiv i banken.
Marianne L-Bergström

Din Bank September 1954

Jan Carlsson – fint namn i banken

Din Bank februari 1955

Jan Carlsson guldmedaljör

Tommy Källman, 5014, har fått 2 000:- ur studieresefonden för att närmare bekanta sig med vin och framställningen från druva till dryck. Tommy reser i oktober till Rhen och Mosel, få han säkert också passar på att förstärka sin redan imponerande samling av vinetiketter.
9 000 märken har det hunnit bli under årens lopp. Fullt så många buteljer har jag däremot inte lyckats förbruka, försäkrar Tommy.

Så här 2021 ser vi ser framemot att äntligen få läsa reserapporten…

En delegation från banken i syd besöker Göteborg 1977.

Att undvika arvsskatt

Många dråpliga incidenter inträffade under årens lopp. Jag kommer bland annat ihåg en bankkund, som frågade mig hur mycket ett testamente kostade. Då jag svarade att det kostade 175 kr tyckte han att det var alldeles för dyrt och var beredd att gå. Vi kom emellertid i samspråk och han berättade för mig att han tänkt att allt han ägde skulle gå till hans hushållerska sedan tjugosju år. Då han fick veta hur mycket arvsskatt hon skulle få betala frågade han mig om jag som jurist inte kunde hitta på en bättre lösning.

-Jo, svarade jag, gift er med henne!

På eftermiddagen samma dag ringde han upp mig och talade om att han bestämt att han skulle gifta sig med hushållerskan. Han önskade att jag skulle viga dem eftersom jag var bankjurist. Den rätten hade jag dock inte utan skickade honom till den borgerliga vigselförrättaren.

Någon dag senare kom han återigen in till mig. Han tackade mig för att jag föreslagit att han skulle gifta sig, vilket han också omedelbart gjort. Tänk, sade han, all arvsskatt som undvikits så här enkelt!!