Författare: Björn Fogelmark

Bussen avgick prick fem minuter före utsatt tid med samtliga viktiga resenärer ombord, frånsett två gånger Jendhammar som envisades med att stiga på i höjd med Kungsbacka. Den blå containern med seniorer susade sedan genom det halländska landskapet med god fart ända till Susedalens rastplats där den bestämde sig för att ta upp ytterligare en resenär. Det visade sig vara Senior Clubs egenutnämnde smörgåsnisse, som tillsammans med 50 självtillverkade frallor och en ansenlig mängd kaffetermosar, bordade bussen.
Den blå bussen gled sedan lugnt ut på autostradan igen med seniorerna hållandes var sin fralla i den ena näven och en kopp rykande kaffe i den andra, som, kaffet alltså, enligt smörgåsnissen, hade tagit hela natten att brygga då han endast förfogade över en Nespresso kapselmaskin som brygger en kopp espresso varannan minut. När den sista koppen espresso var klar hade den första redan kallnat så han fick börja om från början. Huruvida detta stämde med verkligheten lär vi aldrig få redan på.
Under resans gång underhöll Herr Ordförande med att i fel ordning redogöra för Hallands åar och floder. Han fastnade vid ”Fylle å” då denna ej finns med i den välkända ramsan.
Då chauffören lyckades få upp bussen i en ansenlig fart anlände sällskapet till Arild något för tidigt. Påpassligt föreslog då Herr Ordförande att man skulle passa på att besöka syndens näste, det vill säga Mölle. Då flera i sällskapet var väl förtrogna med de frestelser som kan uppstå i Mölle valde chauffören att inte öppna bussens dörrar utan fortsatte upp på Kullaberg ända till fyren. Där tog det stopp, strax före att bussen skulle rulla ned för branten och utgöra ett nytillkommet inslag i det så kallade konstverket ”Nemesis” lite längre ned vid stranden.
Då denna lilla extra utflykt tog något längre tid än Herr Ordförande hade beräknat så anlände sällskapet istället något försenat till Arilds Vingård. Där väntade Anette och Jonas, vinentrepenörer i Skåne och ägare till Sveriges största vingård. Vi fick en genomgång av förutsättningarna att odla vin i Skåne och fick sedan se vinkällaren.    Här fanns all tänkbar utrustning för att kunna framställa såväl vita viner, rosé som rött vin. I en avdelning låg också 1 000 flaskor mousserande vin som ska släppas på systembolaget i december. Nyss nämnda systembolag var dock inget som var till någon större glädje för de idogt arbetande vinbönderna då begreppet ”motarbeta” här får sin tydligaste förklaring. Vad är väl missväxt, svampangrepp och annat otyg mot systembolaget för de skånska vinbönderna? Vinkällaren består också av en av Höganäs-bolagets nedlagda skorstenar. Jonas försöket få oss att tro att skorstenen försiktigt lagts ned och sedan kapats på längden till två halvcirkelformade längder. Vi trodde dock mer på att mycken möda och svett gjort att dessa murade valv nu härbärgerade de tusen flaskorna mousserande vin och en ansenlig mängd ekfat.
Fullmatade med information blev det sedan dags att bli fullmatade. Nu med lunch och vinprovning av tre av gårdens viner. Till kaffet och kakan lockades med ett glas ”Grappa” från den egendomliga manicken som många skulle vilja ha i sin egen källare. I ena ändan stoppar man in till exempel skalrester från vindruvor och i den andra ändan kommer det ut ”Grappa”. Stoppar man in färdigt vin så kommer det ut konjak. Stoppar man in vodka och enbär så kommer det ut gin. Stoppar man in öl så kommer det ut whisky. Och så vidare. Endast fantasin sätter gränser för vad denna manick kan åstadkomma.

Efter denna trevliga stund, då stämningen av förklarliga skäl hade blivit hög, liksom ljudnivån, var det dags att baxa in sällskapet i bussen för avfärd mot Västra Karup på Bjärehalvön och Birgit Nilssons barndomshem, nu museum, i Svenstad. Den vackra gården ligger högt på den ”limpa” som utgör Hallandsåsen västra del. Här växte Birgit upp och bodde tills hon vid 23 års ålder kom in på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Med enbart folkskola och piano- och sånglektioner från hembygden som bagage kom hon in på Musikhögskolan. Själva gården består idag av tre byggnader, boningshuset, museet och stallbyggnaden som nu är café.
Eftersom guidningen av det lilla boningshuset av förklarliga skäl inte kunde ta så många personer åt gången delades de glada seniorerna snabbt in i fyra grupper. Grupp 1, 2, 3 och 4. Därefter fick grupp 1 en liten klisterlapp med bokstaven A på bröstet, grupp 2 fick bokstaven B osv. Detta föranledde viss förvirring. Före detta bokhållare är ju till naturen mer bekväma med siffror än med bokstäver men på något sätt lyckades grupp 1 med bokstaven A ändå samla ihop sig och ta sig in i boningshuset för en initierad guidning. Övriga försågs med moderna headset, alltså hörlurar, med vilka man kunde få berättelser och musik direkt in i hjärnkontoret medan man tittade på vackra klänningar, gamla foton och diverse prylar. Allt pedagogiskt och välordnat. Så skiftade det hela och grupp 2, alltså grupp B, fick gå in i boningshuset. Så höll det på.

Så småningom var det dags att ånyo äntra bussen och påbörja färden ned mot Båstad via den vackra Italienska vägen. Nere i Båstad gjorde bussen ett så kallat ministopp då Elisabeth och Eva snabbt hoppade ur bussen, knackade på dörren till Knut Jöns Bageri varvid densamma öppnades och en låda med de berömda Båstad-bullarna i kolossalformat utlämnades. Snabbt in i bussen och iväg. Under tiden hade på något märkligt sett de tidigare tömda termosarna med kaffe så att säga ”runnit till” och var ånyo fulla med rykande färskt kaffe. Herr Ordförande serverade te men lyckades inte hitta kartongen med tepåsar utan enbart en stackars förskrämd ensam tepåse varvid han käckt lät denna doppas i alla teälskares muggar. Herr Abrahamsson råkade komma sist i i denna ”dopparecermoni” och tyckte nog att det var ett något tunt te som serverades. Men vad gjorde det när ”Grappan” från Arild fortfarande värmde i magen.
Så susade den blå bussen hemåt mot Göteborg och avlämnade fram emot skymningen en trött men nöjd skara seniorer vid Korsvägen. Ja se det var en resa att minnas!