Författare: Björn Fogelmark

Slussvaktmästare Gunnarsson vaknade prick klockan sex som han alltid gjorde. Utan väckarklocka. Inte fem minuter i sex eller fem minuter över sex, utan exakt klockan sex nollnoll. Han reste sig ur sängen och gick fram till fönstret, drog upp rullgardinen, öppnade fönstret och tittade ut. Jodå, slussen låg allt kvar på samma ställe som kvällen innan. Allt annat hade varit en sensation eftersom den legat på sin plats sedan 1868. Slussvaktmästaren, som varit på plats länge, om än icke fullt hela slussens levnad, blickade ut över gräsmattan som omgärdade slussvaktmästarbostaden. Den gick ända ned till kanalen och slussen. Det han nu spanade efter var om det hade kommit några kanotister under kvällen och natten. En del tog sig då friheten att slå upp sina små tält på hans välansade gräsmatta, mest holländare och tyskar. Danskarna, och för all del även svenskarna, släpade istället kanoterna förbi slussen och fortsatte att paddla. Men denna morgon fanns det inga tält och heller inga kanoter liggande i vassen.
Efter frukosten drog slussvaktmästaren på sig sin overall, hämtade oljekannan i uthuset och gick ned till slussen för att smörja kugghjulen. Detta hade han gjort i alla år, oavsett om det behövdes eller inte. Han trodde att han var rätt ensam om denna omtänksamhet men så var hans sluss också helt manuell och det sparade på krafterna om det var ett väloljat maskineri. Han kände sig extra väl till mods idag eftersom passagerarbåten M/S Storholmen skulle komma förbi med ett femtiotal pensionärer, eller seniorer som dom tydligen hellre ville kallas för. Han hade ringt till kanalbolaget kvällen innan och hört om det var något speciellt på gång och då hade man sagt att det skulle komma en buss från Göteborg med en massa före detta S-E-banksanställda som skulle ta passagerarbåten för en färd på kanalen.
Slussvaktmästare Gunnarsson, som själv var synnerligen senior, misstänkte att det skulle vara övervägande kvinnor. Det brukade vara så när det kom busslaster med pensionärer. Han visste att de alla skulle stå vid relingen på båten och titta på när han öppnade, stängde och åter öppnade slussen så att båten antingen lyftes eller sänktes, beroende på vilket håll den var på väg. Då gällde det att vara till sin fördel, representativ med andra ord. Frågan var vad han skulle ha för kläder? Skulle det vara den vanliga overallen? Eller kanske han skulle vara lite mer fritidsklädd? Men vackra damer som arbetat på bank var väl vana vid propra herrar? Kanske den blå klubblazern med matchande ljusa byxor? Eller varför inte paraduniformen som han brukade ha på midsommarafton? Uniform fick det bli! Det fick bära eller brista! Kanske han till och med skulle drista sig till att dra ut lite på slussningen? Skepparen skulle naturligtvis bli vansinnig men vad gjorde det? Absolut ingenting. Skulle han till och med våga sig på att berätta någon anekdot om slussen för damerna? Eller varför inte en fräckis? En snäll fräckis i så fall. Han funderade ett tag och kom att tänka på en historia som var rätt rolig, lite fräck men inte oanständig, jo lite. Han bestämde sig för den. Det här skulle bli en härlig dag!

Klockan var nio och bussen som stod parkerad utanför GöteborgsOperan var fylld till bredden av seniorer, mest kvinnor men en och annan gubbe fanns där också. Kamrer Tingström stod utanför bussen med papper och penna. Han hade bockat av så att alla som betalat hade kommit med. Det hade swishats både hit och dit. Några hade insisterat på att betala kontant vilket ledde till att det putade ut oroande mycket från byxfickorna på kamrern. Men nu var alla på plats och kamrer Tingström tog sista platsen i bussen och gav klartecken till chauffören att påbörja SEB Senior Clubs resa till Dalslands kanal för spännande äventyr. Chauffören styrde med van hand ut bussen från parkeringsplatsen men inte bättre än att den puttade omkull en pollare av granit som stod nedgrävd vid sidan om. Ajdå, en bit av bussens högra bakskärm föll av men chauffören var snabbt på plats och slängde in den tappade plåtbiten i bagagerummet. Det var ju ändå en lånad buss så vad gjorde väl det. Och chauffören var för den delen också lånad. Allt var lånat.

Redan när bussen passerade gasklockan, som för övrig inte finns längre, hade ett härligt sorl spritt sig i bussen. Färden gick vidare norrut och i höjd med Ale stod två kvinnor invid vägen ivrigt vinkande. De fick naturligtvis också åka med, i synnerhet då de bar på korgar med ostfrallor. De trevliga kabinvärdarna, av manligt kön, delade ut ostfrallorna och hällde upp kaffe åt alla i bussen. Även chauffören fick sig en fralla. Efter drygt två timmar närmade sig bussen Håverud men destinationen var längre ”uppströms” som man säger på kanalspråk. Ombordstigning på M/S Storholmen skulle ske vid Långbron. Då bussen saknade såväl GPS som analoga kartor behövde lokalbefolkningen tillfrågas om vägen. Detta löste sig alldeles utmärkt och samtidigt som bussen anlände till Långbron gled M/S Storholmen långsamt in i slussen.

Då dagen visade sig från sin allra ljusaste sida med en härlig sensommarsol passade de flesta seniorerna på att ställa sig i båtens ”för” (längst fram, red anm.) där utsikten var som bäst. Så gled M/S Storholmen ut ur slussen för att påbörja sin färd ned mot Håverud och den berömda akvedukten. Vackra vyer passerades och små och stora slussar avverkades. Efter någon timma var det dags att gå ned i båtens kölsvin för att där intaga en bedårande lunch bestående av varmrökt Håverudslax med tillhörande färskpotatis och kall dillsås. Allt serverat av skepparens hustru som också med inlevelse berättade både historien om kanalen, båten och hennes och makens galna köp av M/S Storholmen för ett antal år sedan. Nu bemannades alltså båten av Herr och Fru Storholmen (eller vad dom nu kan ha hetat) samt deras grannar som ställde upp som båtsmän, matlagningsresurs, diskare och puttifrånkalle. Resans höjdpunkt var naturligtvis akvedukten i Håverud och de tre slussarna som sänkte båten tio meter nedströms. Betydligt mer än de ynka centimetrarna som slussen i Buteryd orkade med och där en märklig slussvaktmästare i galauniform hade dragit ut på slussningen i oändlighet. Väl vid kaj i Håverud spred sig seniorerna snabbt till olika bekvämlighetsinrättningar såsom toaletter, café med kaffe och glas från Lejonet och Björnen, konstutställning och butik med allehanda tingestar. Sedan var det dags för återfärd.

Kamrer Tingström räknade in resenärerna som steg in i bussen för återfärden till Göteborg, Men han fick inte ihop slutsumman. Det saknades tre. Han kliade sig i huvudet och räknade alla huvudena som nu satt i bussen. Samma resultat. Tre saknades. Han gick ett varv runt bussen, tittade under den, gick in och inspekterade bussens toalett, kliade sig ånyo i huvudet och funderade. Då plingade det till i hans mobiltelefon. ”Vad nu? Får jag ett meddelande? Vem kan det vara ifrån? Och just nu!” Han läste meddelandet tre gånger för säkerhets skull. Så steg han på bussen och meddelade chauffören att de hade en kassadifferens på tre men att det fick lösa sig nästa dag så nu kunde chauffören styra kosan mot Göteborg. Chauffören förstod inte riktigt vad kamrer Tingström menade förutom att det var dags att köra hem.

Slussvaktmästare Gunnarsson vaknade med ett ryck och tittade med hysterisk blick på klockan. Tio över nio! Vad i hela världen? Han vaknade ju alltid klockan sex. Prick! Med ett ryck kom han på fötter och kastade sig mot fönstret för att dra upp rullgardinen. Men så stannade han till, lyssnade och kunde uppfatta några glada kvinnoröster. Det verkade komma från köket. Så vädrade han med näsborrarna och kände lukten av nybryggt kaffe. Sakta kom minnesbilderna glidande in i hans medvetande. Han drog en djup suck av glädje innan han gick in i köket.
”Det ligger några båtar och väntar på att få slussa.” Ida lät inte speciellt upphetsad över detta sitt tillkännagivande.
”Vi äter väl vår frukost innan vi tar hand om de där?” föreslog Lisbeth.
”Vill du ha äppelmos på gröten, lilla gubben?” Ingela höll fram en kastrull framför näsan på honom när han klev in över tröskeln.
Slussvaktmästare Gunnarsson satte sig belåtet vid bordet. Så här gott hade frukosten inte smakat på många år! För att inte tala om sällskapet han hade! Och vilken kväll dom hade haft tillsammmans! Turisterna ute vid slussen kunde gott vänta någon timma eller två. Förresten skulle han stänga tidigare i eftermiddag så han kunde hinna ned till bankkontoret i Åmål. Femtioettnitton hade flickorna visst kallat det. Vad det betydde visste han inte riktigt men han visste att han skulle avsluta sina sparkonton så han kunde köpa det där huset i Spanien som de hade kommit överens om igår kväll. Och så skulle dom alla fyra åka dit och ha det skönt. Livet såg helt plötsligt ljust och vackert ut, framtiden låg som ett pärlband av små slussar framför honom och allt detta hade han SEB Senior Club att tacka för! Slussvaktmästare Gunnarsson slöt ögonen och kände att han äntligen hade kommit till paradiset…