Kategori: Pubar

Sorlet är som vanligt rätt så högt. Det mumsas på korv och potatissallad. Varför sitter det bara ”gubbar” vid ett bord? Och hur kommer det sig att… nej förresten, vi tar det vid ett annat tillfälle. Men korven tog slut och det mesta av potatissalladen. Vem åt upp surkålen? Och de där två som stod i baren… vad händer om man träffar på dom i mörkret när man ska gå hem?

Årets första pub dröjde ända till 3 mars. Men så blev den också fullsatt. Trångt, varmt, massor med tjôt och smått och gott att plocka i munnen. Temat för maten var ”ost” helt enkelt. Serveringsbordet blev snabbt länsat, rödvinet tog slut men öl fanns det gott om. En skotte agerade dagen till ära bartender. Hans namn är McMagnell men tyvärr fastnade han inte på bild. Kanske kommer han tillbaka någon annan gång…

Ett lite nytt inslag var ”3 minuter med…”. Den här gången med Arne Erlandsson som berättade om rånet på kontor 5006 för många år sedan.

Arne berättar:

”Det kom in en man till kontoret, han visade klart med sitt hagelgevär och med hög röst att det är ett rån, ingen rör sig. Han slog med gevärspipan mot plexiglaset och skrek, kom igen här, pengar! Flickorna i kassan gled ner under pulpeten i skydd, som vi vid något tillfälle hade pratat om. Så var situationen när jag gick ner till kassan, en tjänsteman, lite förvirrad men han förstod att personen ville ha pengar. Det var ju viktigt att han inte såg vad jag gjorde, han fick inte se vad mina händer gjorde, han fick lite pengar, jag grävde bland sedlarna och när han tittade på dem så kunde jag larma och lossa ” betet” som satt med gem och se till att han fick dessa tillsammans med de andra sedlarna.Det var viktigt att försöka hålla honom kvar så länge det var möjligt, så jag försökte få det att se ut att jag letade efter större sedlar. Till slut var läget lite otäckt, det var ju kunder i lokalen och tänk om det hade hänt att han blivit riktigt förbannad och skjutit i taket eller något så hade rånet fått större konsekvenser än vad det blev. Rånaren visade sig vara en riktig buse och han åkte fast lite senare.”

När rånaren sprang ut genom dörren stötte han ihop med kontorschefen Tommy Lundström. Ingen blev skadad i den krocken…

I år var inte lucia-puben som den brukar vara, möjligen med undantag för 2020 då det inte var möjligt att ha någon träff överhuvudtaget. Barnkören som brukar tjusa oss med sång fick vi ställa in. Alltså ingen Lucia med ljus i håret att vila blicken på, inga tärnor och inga pepparkaksgubbar eller små tomtar. Det fick vi vara själva.

Men allt det andra fanns på plats. Trevliga och mysiga människor, varm glögg, pepparkakor, levande ljus, lussebullar, både med och utan saffran, gott kaffe och så naturligtvis baren med sina godsaker. Vi fick ändå en fin stund tillsammans innan det var dags att vandra ut i ett Göteborg där det duggade konstant från en mörk himmel.

När i runda tal 65 förväntansfulla seniorer invaderar Norges hus på jakt efter färska räkor och det dessutom bjuds på allsång med Senior Club Band och Eva Ekström Nord kan det inte bli annat än lyckat. Sorlet steg till oanade höjder, ordföranden hade svårt att få komma till tals för att utbringa den obligatoriska ”seniorklubbens skål”, de stackars arbetande tjänstepersonerna från skolförvaltningen, som sitter i kontorsdelen, fick packa ihop och gå hem eftersom det lät som 100 skolklasser på utflykt. Med andra ord en strålande eftermiddag!

Av hänsyn till de deltagande seniorerna publiceras inga bilder från detta ”event”…

En ansenlig mängd seniorer hade sökt sig till Norges hus denna måndag. Styrelsen hade räknat med att ca 50 personer skulle hitta hit men när dörrarna stängde kunde vi räkna in 83 stycken. Maten tog slut, vinet och ölen likaså. Till och med det alkoholfria vinet försvann ned i några halsar. Kal och Ada berättade den sanna historien om de ”riktiga” personerna Kal och Ada, sjöng glömda göteborgsvisor och avslutade med lite känd allsång.

• 

• 

• 

På puben i november berättade Lasse om sin tid i banken. Vi som hörde del 1 vid ett tidigare tillfälle kände igen några av trådarna som nu vävdes in i del 2. En del av Lasses märkliga bankliv handlade om språkkunskaper i engelska, eller snarare brist på dylika. Vi fick ett par härliga berättelser till livs från några månader i London. Att Lasse också har haft en märklig tatuering på ett ännu märkligare ställe kände vi inte till. Nu uppdagades detta till allmänt intresse. Månne någon funderade på huruvida det fortfarande fanns spår av tatueringen kvar? Detta fick vi dessbättre leva i okunskap om. Några hemligheter måste Lasse få ha själv.

[huge_it_gallery id=”29″]

Oktoberfest med extra allt! Stämningen var hög direkt från start när de vår(?)glada seniorerna belägrade Norges hus. För underhållningen stod Bosse Häggström och Lasse Almqvist, för dagen utklädda till Freulein Gretschen och Herr Hauptbahnhof Werner von Lidl. Dessa bägge filurer ledde allsången med nyskrivna texter av Gretschen och underhöll dessutom med märkliga historier om skaraborgare, dessa märkliga varelser.

Oktobertilltugget bestod av korv, korv, korv, ost och ost samt därtill diverse nötter, kex och snacks. Allt sköljdes ned med olika sorters öl, vin och för de som så önskade, vatten.

Säsongens första pub kom att hamna i romantikens tecken när Karin och Jan Dermark stod för en härlig musikstund. Herrskapet Dermark framförde bland annat flera Taube-låtar men  också  en text skriven av Jan och tonsatt av Karin. Att det var en kärleksförklaring stod  klart för oss alla.

För övrigt var allt sig likt med hög ljudnivå, törstiga seniorer med glupande aptit och glada skratt. Åke Utterström höjde i slutet rösten och sjöng (eller möjligen deklamerade) något spirituellt innan han som en västanfläkt försvann ut genom porten för att ta sig hem. Tror vi…

 

Solen lyste varm och skön från en närmast klarblå himmel på precis samma sätt som den gjort sen någon gång i början av maj…  Gräset var torrt, björkarna började gulna och seniorernas strupar hade också börjat torka ut. Vätskepåfyllning var nödvändigt för att inte alla skulle förvandlas till russin. Med andra ord var det mesta sig likt denna måndag i juli när vi samlats i trädgården bakom Norges hus för att ha sommar-pub. Som vanligt alltså.

Runt 70 seniorer hade mött upp. De bänkade sig vid borden och drog in doften av nygrillade hamburgare. Stefan, iförd förkläde och grillvante, hanterade de glödande kolen med precision och lyckades grilla 85 hamburgare utan att en enda blev vidbränd. Siv, Maud och Lisbeth hade skurit lök, lagt in gurka, sköljt sallad och skivat tomater i en rasande fart. Som vanligt alltså.

Husbandet, bestående av Jörgen och Sture, hade dagen till ära fått förstärkning av den skönsjungande allsångsledaren Bosse med halmhatt på knoppen. En mängd melodier spelades upp. Många sjöng med medan andra febrilt letade i allsångshäftena efter rätt sida. Som vanligt alltså.

I baren stod Jan och skvätte upp påfyllning i glasen, tog betalt och såg till att damerna fick mer i glasen än herrarna. Som vanligt alltså.

Ordförande Lennart gjorde reklam för kommande evenemang i Senior Club. ”Res med till Huseby” ropade han. Och så utbringade han Seniorklubbens skål. Som vanligt alltså.

Björn hällde upp vin och blandade vitt och rött så det skulle se ut som rosé. Och spädde det röda med vatten så att det skulle räcka längre. Som vanligt alltså.

Kaffet slank ned tillsammans med några små kakor och alla var lyckliga och glada och kunde gå hem på egna ben. Som vanligt alltså.