Kategori: Resor

Resan till Bohus Malmön tog oss till historiska trakter där Edmond Bäck är kung! Rundvandring i det lilla samhället, besök i Vargparken på Draget, havets Wallenbergare på pensionatet och ett besök på Bohusläns museum i Uddevalla hann vi också med.

Ett drygt 30-tal förväntansfulla seniorer klev på bussen vid den kaotiska Korsvägen för att påbörja resan mot Halmstad och Wapnö Gård och Slott. Morgonen var gnistrande kall med ett par minusgrader, bilarna hade frostnypna rutor men solen sken från en klarblå himmel och värmde snabbt upp luften. E6/E20 var naturligtvis igenkorkad pga en trafikolycka men vår chaufför smet förbi genom att köra via Mölndalsvägen och ut på motorvägen bortom olyckan.

Väl framme på Wapnö väntade oss kaffe, smörgåsar och småkakor i slottets Kristallsalong. Allt, så när som på kaffet, kom från gårdens egen produktion. Den grekiska gudinnan Athena (vishetens och hantverkets gudinna) skulle vara vår guide. Denna käcka tjej visade sig vara både kunnig och vältalig och berättade initierat om gårdens kretsloppstänkande och verksamhet. De 1 400 mjölkkorna av rasen Holstein (Wapnö ägs av familjen Stael von Holstein men de är inte släkt med varandra) är stora bjässar som väger ca 700 kilo och ger runt 30 liter mjölk per dag. Två gånger om dagen går korna självmant in i en mjölkningsrobot för att tömma sina stinna juver. Roboten snurrar långsamt runt med 50 kossor som mjölkas samtidigt. Mjölken rinner sedan i ett slutet system ca 30 meter till mejeriet där den blir till allehanda produkter inklusive ostar.

Men ingen mjölk utan kalv. De unga kofröknar som fått en dos av veterinären (ställföreträdande tjur) får komma till BB två veckor innan beräknad nedkomst. Här väntar ett behagligt liv i tjock halm. När den lilla kalven kommit ut får denne direkt plats på kalvdagis. Inga väntetider här inte. Där får kalven leka med sina kompisar och försiktigt pröva på att titta ut på stora världen. Små givmilda människobarn skänker sina nappar till kalvarna så även där är det ett slags återbruk.

De kalvar som har turen, eller möjligen oturen, att bli födda till tjurkalvar, blir snabbt kastrerade och får växa upp med ljus röst och beta gott gräs för att så småningom få flytta in i Gårdsbutiken i form av entrecote, pastrami, högrev eller korv. Dessa produkter inhandlades gladeligen av seniorerna jämte gårdens bröd, mjöl och andra godsaker.

Efter Wapnö väntade en kort transfer till Möllegård där Riccardo dukat upp en italienska buffé. Ett glas Valpolicella satt bra till liksom den hemgjorda italienska glassen som kom in som dessert. Stinna om magarna vandrade vi den korta biten till Mjellby Konstmuseum där vår guide berättade om Birgit Ståhl-Nybergs konst. Mjellby är ju annars känt för sin samling av Halmstads-gruppens verk men visar också ibland upp samlingar av mer okända konstnärer. Här var det stora verk med politiskt inslag från 60-talet till 80-talet då Birgit Ståhl-Nyberg avled allt för ung.

Välfyllda med intryck, mat och kultur satte vi oss så på bussen för att ta oss tillbaka till Göteborg.

[huge_it_gallery id=”32″]

Den märkligt stora blå droskan, för dagen dessutom påbyggd med en extra våning, stod med sina många förspända hästar uppställd utanför Universeum. Det stora sällskapet av resenärer, ett drygt sextiotal, hade redan börjat ta plats inne i droskan denna tidiga morgon i början av september som såg ut att utvecklas till en gynnsam dag. Sällskapet bestod mestadels av vackra hovdamer men en och annan herre, troligen gycklare eller hovnarrar, kunde också skönjas. Utanför droskan stod Prins Carl, för dagen iförd kavaj, samt hans vapendragare Berl Gutenberg som nogsamt prickade av resenärerna och såg till att alla hade betalat, gärna dubbelt.

Strax innan kyrkklockan skulle slå sina åtta slag och förkunna att nu kunden droskan starta sin färd mot Huseby bruk, gled en enklare skjuts in framför droskan. Ut hoppade Olof Knös, Prins Carls advokat, som alltid försökte vara med när något spännande var i görningen. Advokat Knös hade godheten att medföra så kallade rundstycken med innanmäte av smör, skinka och ost. Därtill medförde nyss nämnde Advokat Knös ett antal termosar innehållande varm dryck. Allt packades in i den blå droskan som därefter lugnt gled ut på sin långa färd i sydlig riktning.

Redan halvvägs var det dags för ett stopp vid Susedalens skjutsstation. Här steg hela sällskapet av droskan och intog med välbehag de av Herr Knös medhavda rundstyckena som sköljdes ned medelst varm dryck. Ett flertal av hovdamerna passade också på tillfället att besöka en intilliggande byggnad där anletsdrag och håruppsättningar kontrollerades och förbättrades, allt för att Prins Carl och den charmerande Herr Gutenberg skulle kunna njuta av prakten.

Så småningom landade droskan med sitt innanmäte av förväntansfulla hovdamer och herrar framför uppfarten till Huseby bruk där betjänten Krantz stod på trappan och såg förvånad ut. Ehuru sällskapet bestod av ovanligt många individer beslöt Prins Carl på stående fot, troligen höger, att sällskapet skulle delas upp i två grupper, varav den ena dessutom skulle delas i ytterligare två mindre grupper. Dessa mindre grupper fördes därefter av betjänten Krantz in i huset varvid porten slogs igen och låstes från insidan. Den något större gruppen, fast bara halva storleken av den ursprungliga resenärsgruppen, vandrade långsamt och med viss förvåning mot mejeriet, vilket för dagens skulle visa sig innehålla Wallenberg. Njaa, inte bara en utan faktiskt en till varje hovdam. Även de manliga individerna fick varsin Wallenberg att umgås med den närmaste timmen. Några av hovdamerna tog sig friheten att särskilt beställa vin att avnjutas tillsammans med Wallenberg. Advokat Knös, som hamnat i denna grupp, tog sig friheten att provsmaka ur en av hovdamernas glas. Huruvida detta vin föll på Advokat Knös så kallade läpp, voro svårt att leda i bevis då advokater ha en sällsynt förmåga att spela oberörda i de flesta situationer.

Inne i den stora herrgården ledsagades de övriga mindre grupperna runt i alla de små rum som doldes i byggnaden. Alla rum hade sin speciella historia och var dessutom tämligen rejält möblerade med allehanda tingestar, såväl på golven som på väggarna. Detta gav de besökande damerna och herrarna en god inblick i det liv som Fröken Florence Stephens, för dagen dessvärre icke i livet, levde i sin glans dagar. Då det icke göre sig att här beskriva alla de rum som uppvisades och alla de föremål som på olika sätt framträdde bifogas istället ett par bilder som kanske kan ge läsaren en uppfattning av hur det ser ut.

Efter denna spännande tur begav sig sällskapet tillbaka till den blå droskan som därefter förde sällskapet till den närbelägna staden Växjö. Här besågs den svenska och småländska glasskatten vilken förevisades av en pratglad herre med yviga gester. Rundstycken serverades även här innan det var dags att beträda hemfärden efter en synnerligen innehållsrik dag.

Bussen avgick prick fem minuter före utsatt tid med samtliga viktiga resenärer ombord, frånsett två gånger Jendhammar som envisades med att stiga på i höjd med Kungsbacka. Den blå containern med seniorer susade sedan genom det halländska landskapet med god fart ända till Susedalens rastplats där den bestämde sig för att ta upp ytterligare en resenär. Det visade sig vara Senior Clubs egenutnämnde smörgåsnisse, som tillsammans med 50 självtillverkade frallor och en ansenlig mängd kaffetermosar, bordade bussen.
Den blå bussen gled sedan lugnt ut på autostradan igen med seniorerna hållandes var sin fralla i den ena näven och en kopp rykande kaffe i den andra, som, kaffet alltså, enligt smörgåsnissen, hade tagit hela natten att brygga då han endast förfogade över en Nespresso kapselmaskin som brygger en kopp espresso varannan minut. När den sista koppen espresso var klar hade den första redan kallnat så han fick börja om från början. Huruvida detta stämde med verkligheten lär vi aldrig få redan på.
Under resans gång underhöll Herr Ordförande med att i fel ordning redogöra för Hallands åar och floder. Han fastnade vid ”Fylle å” då denna ej finns med i den välkända ramsan.
Då chauffören lyckades få upp bussen i en ansenlig fart anlände sällskapet till Arild något för tidigt. Påpassligt föreslog då Herr Ordförande att man skulle passa på att besöka syndens näste, det vill säga Mölle. Då flera i sällskapet var väl förtrogna med de frestelser som kan uppstå i Mölle valde chauffören att inte öppna bussens dörrar utan fortsatte upp på Kullaberg ända till fyren. Där tog det stopp, strax före att bussen skulle rulla ned för branten och utgöra ett nytillkommet inslag i det så kallade konstverket ”Nemesis” lite längre ned vid stranden.
Då denna lilla extra utflykt tog något längre tid än Herr Ordförande hade beräknat så anlände sällskapet istället något försenat till Arilds Vingård. Där väntade Anette och Jonas, vinentrepenörer i Skåne och ägare till Sveriges största vingård. Vi fick en genomgång av förutsättningarna att odla vin i Skåne och fick sedan se vinkällaren.    Här fanns all tänkbar utrustning för att kunna framställa såväl vita viner, rosé som rött vin. I en avdelning låg också 1 000 flaskor mousserande vin som ska släppas på systembolaget i december. Nyss nämnda systembolag var dock inget som var till någon större glädje för de idogt arbetande vinbönderna då begreppet ”motarbeta” här får sin tydligaste förklaring. Vad är väl missväxt, svampangrepp och annat otyg mot systembolaget för de skånska vinbönderna? Vinkällaren består också av en av Höganäs-bolagets nedlagda skorstenar. Jonas försöket få oss att tro att skorstenen försiktigt lagts ned och sedan kapats på längden till två halvcirkelformade längder. Vi trodde dock mer på att mycken möda och svett gjort att dessa murade valv nu härbärgerade de tusen flaskorna mousserande vin och en ansenlig mängd ekfat.
Fullmatade med information blev det sedan dags att bli fullmatade. Nu med lunch och vinprovning av tre av gårdens viner. Till kaffet och kakan lockades med ett glas ”Grappa” från den egendomliga manicken som många skulle vilja ha i sin egen källare. I ena ändan stoppar man in till exempel skalrester från vindruvor och i den andra ändan kommer det ut ”Grappa”. Stoppar man in färdigt vin så kommer det ut konjak. Stoppar man in vodka och enbär så kommer det ut gin. Stoppar man in öl så kommer det ut whisky. Och så vidare. Endast fantasin sätter gränser för vad denna manick kan åstadkomma.

Efter denna trevliga stund, då stämningen av förklarliga skäl hade blivit hög, liksom ljudnivån, var det dags att baxa in sällskapet i bussen för avfärd mot Västra Karup på Bjärehalvön och Birgit Nilssons barndomshem, nu museum, i Svenstad. Den vackra gården ligger högt på den ”limpa” som utgör Hallandsåsen västra del. Här växte Birgit upp och bodde tills hon vid 23 års ålder kom in på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Med enbart folkskola och piano- och sånglektioner från hembygden som bagage kom hon in på Musikhögskolan. Själva gården består idag av tre byggnader, boningshuset, museet och stallbyggnaden som nu är café.
Eftersom guidningen av det lilla boningshuset av förklarliga skäl inte kunde ta så många personer åt gången delades de glada seniorerna snabbt in i fyra grupper. Grupp 1, 2, 3 och 4. Därefter fick grupp 1 en liten klisterlapp med bokstaven A på bröstet, grupp 2 fick bokstaven B osv. Detta föranledde viss förvirring. Före detta bokhållare är ju till naturen mer bekväma med siffror än med bokstäver men på något sätt lyckades grupp 1 med bokstaven A ändå samla ihop sig och ta sig in i boningshuset för en initierad guidning. Övriga försågs med moderna headset, alltså hörlurar, med vilka man kunde få berättelser och musik direkt in i hjärnkontoret medan man tittade på vackra klänningar, gamla foton och diverse prylar. Allt pedagogiskt och välordnat. Så skiftade det hela och grupp 2, alltså grupp B, fick gå in i boningshuset. Så höll det på.

Så småningom var det dags att ånyo äntra bussen och påbörja färden ned mot Båstad via den vackra Italienska vägen. Nere i Båstad gjorde bussen ett så kallat ministopp då Elisabeth och Eva snabbt hoppade ur bussen, knackade på dörren till Knut Jöns Bageri varvid densamma öppnades och en låda med de berömda Båstad-bullarna i kolossalformat utlämnades. Snabbt in i bussen och iväg. Under tiden hade på något märkligt sett de tidigare tömda termosarna med kaffe så att säga ”runnit till” och var ånyo fulla med rykande färskt kaffe. Herr Ordförande serverade te men lyckades inte hitta kartongen med tepåsar utan enbart en stackars förskrämd ensam tepåse varvid han käckt lät denna doppas i alla teälskares muggar. Herr Abrahamsson råkade komma sist i i denna ”dopparecermoni” och tyckte nog att det var ett något tunt te som serverades. Men vad gjorde det när ”Grappan” från Arild fortfarande värmde i magen.
Så susade den blå bussen hemåt mot Göteborg och avlämnade fram emot skymningen en trött men nöjd skara seniorer vid Korsvägen. Ja se det var en resa att minnas!

Slussvaktmästare Gunnarsson vaknade prick klockan sex som han alltid gjorde. Utan väckarklocka. Inte fem minuter i sex eller fem minuter över sex, utan exakt klockan sex nollnoll. Han reste sig ur sängen och gick fram till fönstret, drog upp rullgardinen, öppnade fönstret och tittade ut. Jodå, slussen låg allt kvar på samma ställe som kvällen innan. Allt annat hade varit en sensation eftersom den legat på sin plats sedan 1868. Slussvaktmästaren, som varit på plats länge, om än icke fullt hela slussens levnad, blickade ut över gräsmattan som omgärdade slussvaktmästarbostaden. Den gick ända ned till kanalen och slussen. Det han nu spanade efter var om det hade kommit några kanotister under kvällen och natten. En del tog sig då friheten att slå upp sina små tält på hans välansade gräsmatta, mest holländare och tyskar. Danskarna, och för all del även svenskarna, släpade istället kanoterna förbi slussen och fortsatte att paddla. Men denna morgon fanns det inga tält och heller inga kanoter liggande i vassen.
Efter frukosten drog slussvaktmästaren på sig sin overall, hämtade oljekannan i uthuset och gick ned till slussen för att smörja kugghjulen. Detta hade han gjort i alla år, oavsett om det behövdes eller inte. Han trodde att han var rätt ensam om denna omtänksamhet men så var hans sluss också helt manuell och det sparade på krafterna om det var ett väloljat maskineri. Han kände sig extra väl till mods idag eftersom passagerarbåten M/S Storholmen skulle komma förbi med ett femtiotal pensionärer, eller seniorer som dom tydligen hellre ville kallas för. Han hade ringt till kanalbolaget kvällen innan och hört om det var något speciellt på gång och då hade man sagt att det skulle komma en buss från Göteborg med en massa före detta S-E-banksanställda som skulle ta passagerarbåten för en färd på kanalen.
Slussvaktmästare Gunnarsson, som själv var synnerligen senior, misstänkte att det skulle vara övervägande kvinnor. Det brukade vara så när det kom busslaster med pensionärer. Han visste att de alla skulle stå vid relingen på båten och titta på när han öppnade, stängde och åter öppnade slussen så att båten antingen lyftes eller sänktes, beroende på vilket håll den var på väg. Då gällde det att vara till sin fördel, representativ med andra ord. Frågan var vad han skulle ha för kläder? Skulle det vara den vanliga overallen? Eller kanske han skulle vara lite mer fritidsklädd? Men vackra damer som arbetat på bank var väl vana vid propra herrar? Kanske den blå klubblazern med matchande ljusa byxor? Eller varför inte paraduniformen som han brukade ha på midsommarafton? Uniform fick det bli! Det fick bära eller brista! Kanske han till och med skulle drista sig till att dra ut lite på slussningen? Skepparen skulle naturligtvis bli vansinnig men vad gjorde det? Absolut ingenting. Skulle han till och med våga sig på att berätta någon anekdot om slussen för damerna? Eller varför inte en fräckis? En snäll fräckis i så fall. Han funderade ett tag och kom att tänka på en historia som var rätt rolig, lite fräck men inte oanständig, jo lite. Han bestämde sig för den. Det här skulle bli en härlig dag!

Klockan var nio och bussen som stod parkerad utanför GöteborgsOperan var fylld till bredden av seniorer, mest kvinnor men en och annan gubbe fanns där också. Kamrer Tingström stod utanför bussen med papper och penna. Han hade bockat av så att alla som betalat hade kommit med. Det hade swishats både hit och dit. Några hade insisterat på att betala kontant vilket ledde till att det putade ut oroande mycket från byxfickorna på kamrern. Men nu var alla på plats och kamrer Tingström tog sista platsen i bussen och gav klartecken till chauffören att påbörja SEB Senior Clubs resa till Dalslands kanal för spännande äventyr. Chauffören styrde med van hand ut bussen från parkeringsplatsen men inte bättre än att den puttade omkull en pollare av granit som stod nedgrävd vid sidan om. Ajdå, en bit av bussens högra bakskärm föll av men chauffören var snabbt på plats och slängde in den tappade plåtbiten i bagagerummet. Det var ju ändå en lånad buss så vad gjorde väl det. Och chauffören var för den delen också lånad. Allt var lånat.

Redan när bussen passerade gasklockan, som för övrig inte finns längre, hade ett härligt sorl spritt sig i bussen. Färden gick vidare norrut och i höjd med Ale stod två kvinnor invid vägen ivrigt vinkande. De fick naturligtvis också åka med, i synnerhet då de bar på korgar med ostfrallor. De trevliga kabinvärdarna, av manligt kön, delade ut ostfrallorna och hällde upp kaffe åt alla i bussen. Även chauffören fick sig en fralla. Efter drygt två timmar närmade sig bussen Håverud men destinationen var längre ”uppströms” som man säger på kanalspråk. Ombordstigning på M/S Storholmen skulle ske vid Långbron. Då bussen saknade såväl GPS som analoga kartor behövde lokalbefolkningen tillfrågas om vägen. Detta löste sig alldeles utmärkt och samtidigt som bussen anlände till Långbron gled M/S Storholmen långsamt in i slussen.

Då dagen visade sig från sin allra ljusaste sida med en härlig sensommarsol passade de flesta seniorerna på att ställa sig i båtens ”för” (längst fram, red anm.) där utsikten var som bäst. Så gled M/S Storholmen ut ur slussen för att påbörja sin färd ned mot Håverud och den berömda akvedukten. Vackra vyer passerades och små och stora slussar avverkades. Efter någon timma var det dags att gå ned i båtens kölsvin för att där intaga en bedårande lunch bestående av varmrökt Håverudslax med tillhörande färskpotatis och kall dillsås. Allt serverat av skepparens hustru som också med inlevelse berättade både historien om kanalen, båten och hennes och makens galna köp av M/S Storholmen för ett antal år sedan. Nu bemannades alltså båten av Herr och Fru Storholmen (eller vad dom nu kan ha hetat) samt deras grannar som ställde upp som båtsmän, matlagningsresurs, diskare och puttifrånkalle. Resans höjdpunkt var naturligtvis akvedukten i Håverud och de tre slussarna som sänkte båten tio meter nedströms. Betydligt mer än de ynka centimetrarna som slussen i Buteryd orkade med och där en märklig slussvaktmästare i galauniform hade dragit ut på slussningen i oändlighet. Väl vid kaj i Håverud spred sig seniorerna snabbt till olika bekvämlighetsinrättningar såsom toaletter, café med kaffe och glas från Lejonet och Björnen, konstutställning och butik med allehanda tingestar. Sedan var det dags för återfärd.

Kamrer Tingström räknade in resenärerna som steg in i bussen för återfärden till Göteborg, Men han fick inte ihop slutsumman. Det saknades tre. Han kliade sig i huvudet och räknade alla huvudena som nu satt i bussen. Samma resultat. Tre saknades. Han gick ett varv runt bussen, tittade under den, gick in och inspekterade bussens toalett, kliade sig ånyo i huvudet och funderade. Då plingade det till i hans mobiltelefon. ”Vad nu? Får jag ett meddelande? Vem kan det vara ifrån? Och just nu!” Han läste meddelandet tre gånger för säkerhets skull. Så steg han på bussen och meddelade chauffören att de hade en kassadifferens på tre men att det fick lösa sig nästa dag så nu kunde chauffören styra kosan mot Göteborg. Chauffören förstod inte riktigt vad kamrer Tingström menade förutom att det var dags att köra hem.

Slussvaktmästare Gunnarsson vaknade med ett ryck och tittade med hysterisk blick på klockan. Tio över nio! Vad i hela världen? Han vaknade ju alltid klockan sex. Prick! Med ett ryck kom han på fötter och kastade sig mot fönstret för att dra upp rullgardinen. Men så stannade han till, lyssnade och kunde uppfatta några glada kvinnoröster. Det verkade komma från köket. Så vädrade han med näsborrarna och kände lukten av nybryggt kaffe. Sakta kom minnesbilderna glidande in i hans medvetande. Han drog en djup suck av glädje innan han gick in i köket.
”Det ligger några båtar och väntar på att få slussa.” Ida lät inte speciellt upphetsad över detta sitt tillkännagivande.
”Vi äter väl vår frukost innan vi tar hand om de där?” föreslog Lisbeth.
”Vill du ha äppelmos på gröten, lilla gubben?” Ingela höll fram en kastrull framför näsan på honom när han klev in över tröskeln.
Slussvaktmästare Gunnarsson satte sig belåtet vid bordet. Så här gott hade frukosten inte smakat på många år! För att inte tala om sällskapet han hade! Och vilken kväll dom hade haft tillsammmans! Turisterna ute vid slussen kunde gott vänta någon timma eller två. Förresten skulle han stänga tidigare i eftermiddag så han kunde hinna ned till bankkontoret i Åmål. Femtioettnitton hade flickorna visst kallat det. Vad det betydde visste han inte riktigt men han visste att han skulle avsluta sina sparkonton så han kunde köpa det där huset i Spanien som de hade kommit överens om igår kväll. Och så skulle dom alla fyra åka dit och ha det skönt. Livet såg helt plötsligt ljust och vackert ut, framtiden låg som ett pärlband av små slussar framför honom och allt detta hade han SEB Senior Club att tacka för! Slussvaktmästare Gunnarsson slöt ögonen och kände att han äntligen hade kommit till paradiset…

Med M/S Nolhåtten begav sig drygt 40 SEB Seniorer från Hunnebostrand till Hamburgsund. Inget regn och ingen storm men kallt!

[huge_it_gallery id=”21″]

Foto: Carina Wester Larsson

Ett 50-tal SEB seniorer tog en alldeles egen buss till Karlstad för att hälsa på hos Lars Lerin på Sandgrund. Rubrikens ”liljor” anspelar på den kvinnliga delen av sällskapet som alltid är likt vackra blommor på dessa utfärder. Även herrarna blev nöjda med besöket. Inga-Lena Anderberg agerade reseledare och lyckades få hem hela gruppen relativt oskadda. Dock krävdes gottepåsar till alla för att hålla sockernivån på lagom plats. Vi får se om resan gav upphov till inspiration att skapa egna konstverk att ställa ut på SEB Senior Clubs kommande konstvernissage i höst.

[huge_it_gallery id=”17″]

Följ med SEB Senior Club till Piemonte!
Avresa med flyg från Landvetter flygplats tisdagen den 19 september. Resans längd är 5 dagar och vi är åter i Göteborg den 23 september.
Det sköna landskapet Piemonte påminner om Toscana med böljande kullar, små ålderdomliga städer och vinodlingar. Vackrare och trevligare vingårdar är svårt att finna med välkända viner som Asti Spumante, Barbaresco och Barolo.
I resan ingår: Flyg t/r, 4 övernattningar i dubbelrum, 4 frukostar, 4 middagar, alla utflykter enligt program och reseledare.
Researrangör:  Rolfs Resor.
Pris 6.775.-, Tillägg: enkelrum 875.-
Förskottsbetalning 500.-/person görs vid anmälan till vårt bankgiro 5317-9933 eller genom att swisha till 1230 799 569.

Läs hela reseprogrammet här där du också gör din anmälan.

Eventuella frågor kan du ställa till Jan Tingstrand 0704-422105, jan.tingstrand@gmail.com eller Jan-Erik Magnusson 0706-456621, onnered@gmail.com