Västra Sverige
SEB Senior Club har i samarbete med GöteborgsOperan fått erbjudande om ett antal rabatterade platser till operan ”Ariadne på Naxos”.
Vi får 25% rabatt på parkett och 1:a balkong fond vid följande tillfällen:
Söndagen den 18 februari klockan 18.00. Pris 480 kr (ordinarie pris 640 kr)
Onsdagen den 21 februari klockan 19.00. Pris 420 kr (ordinarie pris 560 kr)
Du bokar direkt genom att klicka på följande länk: Biljetter
Om du vill läsa på om ”Ariadne på Naxos” kan du klicka här: Ariadne på Naxos
Det blev en mycket lyckad start på vår jazzträff på Playhouse, Nefertiti. Drygt 20 medlemmar fick lyssna på spännande och svängiga sångerskan Pernilla Andersson Eng med husbandet.
Efter konsert blev det jam med yngre nya jazzförmågor och nestorn Lennart Adfors, 83 år, hängde på med sin vibrafon!
Kvällen startade med exklusiv information från jazzklubbens ordförande Karin Klingenstierna som bl a berättade att klubben i år firar 40 år.
Nästa Playhouse är tisdagen den 13 februari då Jörgen har valt programmet ”Tribute to Joe Pass”. Gitarristerna Rolf Jardemark och Ulf Bandgren hyllar legenden och jazzgitarristen Joe Pass. Läs mer via länk www.nefertiti.se
Samling 10 minuter innan dörrarna öppnas kl 19.00. Du anmäler dig som vanligt via vår hemsida. Gratis inträde!
Vi ses på Neffe!
Jörgen Larsson
Ett 60-tal förväntansfull seniorer samlades på Norges hus för att prova vin, ost och charkuterier från norra Italien. Dick Björck, med drygt 20 år i SEB, har sadlat om och driver nu restaurang Borgovino i Varenna vid Comosjön. Han hade med sig två vita viner och fyra röda som gjorde sällskap med några olika ostsorter och charkuterier. Färskt bröd hade han dessutom stått och bakat samma morgon.
Det blev en trevlig tillställning där ljudnivån höjdes i takt med att vinet i glasen sjönk. Det verkade som om alla hittade någon favorit bland vinerna. Vin nummer 6, en Sfursat di Valtellina, tilltalade många. Men så var också alkoholhalten hela 16 % på detta amarone-liknande vin vilket kanske förvillade några hjärnor…
Vår högst värderade ordförande, Lennart ”Slussvaktmästare” Gunnarsson, inledde kvällen med en språkkurs i italienska varvid samtliga deltagare därefter kunde uttala så komplicerade ord som ”Chianti” på ett helt korrekt sätt. Alltså som Kiianti. Nu provades visserligen inga viner från detta område i Toscana utan viner från det betydligt nordligare belägna Lombardiet. Men i alla fall….ett lovvärt initiativ!
För den som önskar veta vad det var för viner vi provade, vare sig du var med eller icke, så finns dessa beskrivna i det bifogade dokumentet. Klicka bara på nedanstående länk.
[huge_it_gallery id=”18″]
Om man jämför ett vin som kostar runt 180 kr med ett som kostar 800 kr, skiljer sig dom åt? Smakar det för 800 kr så mycket bättre? Är det värt pengarna? Kan jag överhuvudtaget känna någon skillnad? Och har jag druckit något som kostar 800 kr tidigare? Jag som ens inte brukar köpa ett vin som kostar över 100 kr…
Det var förmodligen några av de frågor som ett 30-tal SEB-seniorer ställde sig när de anmälde sig till vinprovningen ”Gott & Blandat från När & Fjärran”.
Svaren på frågorna? Vet inte, men alla verkade vara väldigt glada när provningen var över. Hur ska man som provningsledare tolka det? Glada för att få gå hem? Eller kanske glada för att man provat rätt mycket vin?
En slags summering skulle kunna vara att det faktiskt var de ”billigare” vinerna som uppskattades mest.
Foto av Inga-Lena Anderberg som vill vara anonym.
Vier Brillen, eller Hisingens nationalorkester som dom också kallar sig för, fick stående ovationer av ett drygt 70-tal seniorer på Norges hus. Fullständigt galna grabbar med en repertoar av underfundiga låtar och texter. Vad sägs om följande: Grabbar som vabbar, Skaffa keps och odla skägg, Kvar, Jag har köpt en gammal cykel, Tio timmar i Ullared, Ansaldobreda, Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer i Grästorps kommun och många fler. Avslutningen blev Snart rasar Götaälvbron…
En riktigt härlig kväll som inleddes med snittar och Ruppertsberger Imperial Riesling. Stämningen blev snabbt hög(ljudd). Efter avslutad spelning med många extranummer var det dags att lämna huset. Med glada miner i ansiktena vandrade så de nöjda seniorerna hem till sina välkomnande sängar.
Fantastisk uppfinning lanseras av seniorerna i Skatås!
De ständigt aktiva seniorerna i Skatås har i all hemlighet utvecklat en helt ny typ av vandringskänga. Den så kallade ”Tossan”. Vi fick en pratstund med projektledaren, Jan Dermark.
”Kan du beskriva vad det här egentligen är för något? Det ser ut ungefär som de där plastpåsarna man får på vårdcentralen när det är slaskigt ute.”
”Det här är något helt annorlunda,” replikerar projektledare Dermark. ” De här vandringskängorna är utvecklade i ett helt nytt kompositmaterial. Vi har testat det nu i snart ett helt år och nu är vi färdiga att lansera tossorna på världsmarknaden under vår noga genomtänkta slogan Tossan – det ända du behöver på fjällvandringen!”.
Vi pratar vidare med några av de kvinnliga testpiloterna som vill vara anonyma.
”Är det verkligen så att Tossan är det ända man behöver ha på sig när man är ute och vandrar?”
”Ja, verkligen! Nu under september när det varit så varmt har vi vandrat här i Skatås med enbart tossorna. Det har gått utmärkt och dessutom kan vi konstatera att tossorna verkar dra till sig allas blickar. Och då menar vi alla. Till och med älgarna stannar upp och tittar på oss när vi kommer gåendes endast iförda tossor.”
Vi pratar vidare med projektets controller, Jan Tingstrand, för att få reda på hur ekonomin ser ut i detta nyskapande arbete.
”Vi räknar med att lansera tossorna på den kinesiska marknaden först och där finns det ju som bekant massor av fötter. Alla behöver våra tossor!”
”Men var kommer produktionen att ske?” undrar vi.
”Vi har hittat en övergiven banklokal nära Skanstorget och där kommer vi att starta produktionen. Allt sker med hjälpt av robotar. Vår tekniske chef, Lennart Abrahamsson, har konverterat en gammal bankfacksrobot så den kan spotta ut tossor på löpande band.”
Vi frågar den tekniske chefen om det kommer att ske några fler innovationer från Skatås-gruppen.
”Vi kommer att vidareutveckla Tossan till Tossan 2.0 som innebär att den utrustas med GPS. Den programmeras sedan så att tossorna själva så att säga bestämmer vilka stigar vandraren tar. Jan Dermark, som känner till alla stigar i Skatås, har lagt ned ett stort arbete på att föra över den kunskapen till tossorna.”
Jan Dermark berättar sedan att han redan nu har börjat testa Tossan 2.0. Seniorerna går nu ut helt utan hans medverkan. Tossorna tar dom runt Skatås under ungefär en timmas tid. Själv kan projektledare Dermark sitta kvar i värmen i stugan i Skatås och njuta av en kopp kaffe.
”Men fungerar det verkligen,” undrar vi.
”Naturligtvis får man räkna med att det alltid så här i början finns en del saker som behöver korrigeras. Alltså barnsjukomar. Tossorna hittar inte alltid tillbaka hit till stugan. Men det är försumbart. Ca 10 % kommer aldrig tillbaka. Det är vad vi kallar naturlig avgång.”
Skulle du vilja vara med i Skatår och testa ”Tossan”? Varje onsdag klockan 10.00 går ett gäng ut. Häng på!
Nästan 90 seniorer och några yngre förmågor (seniorbarn?) hade kommit till Norges hus för att lyssna på Gillis Edman och vårt eget husband, Senior Club Band med Eva Ekström, Sture Alfgården och Jörgen Larsson.
Kvällen började med ett glas vin i form av Ruppertsberger Imperial Riesling ackompanjerad av tre olika snittar. En med kallrökt lax, den andra med stuvad Karl Johan svamp och rökt bog och den sista med gorgonzolakräm toppad med plommonmarmelad. Allt intogs under finstämd musik från husbandet.
Därefter var det dags att lyssna till Gillis funderingar kring livet. Det var knäpp tyst i salen, ibland avbrutit av hjärtliga skratt när Gillis beskrev någon speciell händelse han varit med om. En och annan tår fälldes nog också. Att återge det Gillis talade om låter sig inte göras så enkelt. Men att det handlade om livet stort klart för oss alla. Döden har ju Gillis inte upplevt ännu så det kunde han inte ge några personliga kommentarer om. Mellan raderna framförde husbandet ett antal musikaliska läckerheter som passade bra in i sammanhanget.
När timman var sen var det dags att dra sig hemåt i den ännu ljumma höstkvällen. Det blev en kväll att minnas.
Slussvaktmästare Gunnarsson vaknade prick klockan sex som han alltid gjorde. Utan väckarklocka. Inte fem minuter i sex eller fem minuter över sex, utan exakt klockan sex nollnoll. Han reste sig ur sängen och gick fram till fönstret, drog upp rullgardinen, öppnade fönstret och tittade ut. Jodå, slussen låg allt kvar på samma ställe som kvällen innan. Allt annat hade varit en sensation eftersom den legat på sin plats sedan 1868. Slussvaktmästaren, som varit på plats länge, om än icke fullt hela slussens levnad, blickade ut över gräsmattan som omgärdade slussvaktmästarbostaden. Den gick ända ned till kanalen och slussen. Det han nu spanade efter var om det hade kommit några kanotister under kvällen och natten. En del tog sig då friheten att slå upp sina små tält på hans välansade gräsmatta, mest holländare och tyskar. Danskarna, och för all del även svenskarna, släpade istället kanoterna förbi slussen och fortsatte att paddla. Men denna morgon fanns det inga tält och heller inga kanoter liggande i vassen.
Efter frukosten drog slussvaktmästaren på sig sin overall, hämtade oljekannan i uthuset och gick ned till slussen för att smörja kugghjulen. Detta hade han gjort i alla år, oavsett om det behövdes eller inte. Han trodde att han var rätt ensam om denna omtänksamhet men så var hans sluss också helt manuell och det sparade på krafterna om det var ett väloljat maskineri. Han kände sig extra väl till mods idag eftersom passagerarbåten M/S Storholmen skulle komma förbi med ett femtiotal pensionärer, eller seniorer som dom tydligen hellre ville kallas för. Han hade ringt till kanalbolaget kvällen innan och hört om det var något speciellt på gång och då hade man sagt att det skulle komma en buss från Göteborg med en massa före detta S-E-banksanställda som skulle ta passagerarbåten för en färd på kanalen.
Slussvaktmästare Gunnarsson, som själv var synnerligen senior, misstänkte att det skulle vara övervägande kvinnor. Det brukade vara så när det kom busslaster med pensionärer. Han visste att de alla skulle stå vid relingen på båten och titta på när han öppnade, stängde och åter öppnade slussen så att båten antingen lyftes eller sänktes, beroende på vilket håll den var på väg. Då gällde det att vara till sin fördel, representativ med andra ord. Frågan var vad han skulle ha för kläder? Skulle det vara den vanliga overallen? Eller kanske han skulle vara lite mer fritidsklädd? Men vackra damer som arbetat på bank var väl vana vid propra herrar? Kanske den blå klubblazern med matchande ljusa byxor? Eller varför inte paraduniformen som han brukade ha på midsommarafton? Uniform fick det bli! Det fick bära eller brista! Kanske han till och med skulle drista sig till att dra ut lite på slussningen? Skepparen skulle naturligtvis bli vansinnig men vad gjorde det? Absolut ingenting. Skulle han till och med våga sig på att berätta någon anekdot om slussen för damerna? Eller varför inte en fräckis? En snäll fräckis i så fall. Han funderade ett tag och kom att tänka på en historia som var rätt rolig, lite fräck men inte oanständig, jo lite. Han bestämde sig för den. Det här skulle bli en härlig dag!
Klockan var nio och bussen som stod parkerad utanför GöteborgsOperan var fylld till bredden av seniorer, mest kvinnor men en och annan gubbe fanns där också. Kamrer Tingström stod utanför bussen med papper och penna. Han hade bockat av så att alla som betalat hade kommit med. Det hade swishats både hit och dit. Några hade insisterat på att betala kontant vilket ledde till att det putade ut oroande mycket från byxfickorna på kamrern. Men nu var alla på plats och kamrer Tingström tog sista platsen i bussen och gav klartecken till chauffören att påbörja SEB Senior Clubs resa till Dalslands kanal för spännande äventyr. Chauffören styrde med van hand ut bussen från parkeringsplatsen men inte bättre än att den puttade omkull en pollare av granit som stod nedgrävd vid sidan om. Ajdå, en bit av bussens högra bakskärm föll av men chauffören var snabbt på plats och slängde in den tappade plåtbiten i bagagerummet. Det var ju ändå en lånad buss så vad gjorde väl det. Och chauffören var för den delen också lånad. Allt var lånat.
Redan när bussen passerade gasklockan, som för övrig inte finns längre, hade ett härligt sorl spritt sig i bussen. Färden gick vidare norrut och i höjd med Ale stod två kvinnor invid vägen ivrigt vinkande. De fick naturligtvis också åka med, i synnerhet då de bar på korgar med ostfrallor. De trevliga kabinvärdarna, av manligt kön, delade ut ostfrallorna och hällde upp kaffe åt alla i bussen. Även chauffören fick sig en fralla. Efter drygt två timmar närmade sig bussen Håverud men destinationen var längre ”uppströms” som man säger på kanalspråk. Ombordstigning på M/S Storholmen skulle ske vid Långbron. Då bussen saknade såväl GPS som analoga kartor behövde lokalbefolkningen tillfrågas om vägen. Detta löste sig alldeles utmärkt och samtidigt som bussen anlände till Långbron gled M/S Storholmen långsamt in i slussen.
Då dagen visade sig från sin allra ljusaste sida med en härlig sensommarsol passade de flesta seniorerna på att ställa sig i båtens ”för” (längst fram, red anm.) där utsikten var som bäst. Så gled M/S Storholmen ut ur slussen för att påbörja sin färd ned mot Håverud och den berömda akvedukten. Vackra vyer passerades och små och stora slussar avverkades. Efter någon timma var det dags att gå ned i båtens kölsvin för att där intaga en bedårande lunch bestående av varmrökt Håverudslax med tillhörande färskpotatis och kall dillsås. Allt serverat av skepparens hustru som också med inlevelse berättade både historien om kanalen, båten och hennes och makens galna köp av M/S Storholmen för ett antal år sedan. Nu bemannades alltså båten av Herr och Fru Storholmen (eller vad dom nu kan ha hetat) samt deras grannar som ställde upp som båtsmän, matlagningsresurs, diskare och puttifrånkalle. Resans höjdpunkt var naturligtvis akvedukten i Håverud och de tre slussarna som sänkte båten tio meter nedströms. Betydligt mer än de ynka centimetrarna som slussen i Buteryd orkade med och där en märklig slussvaktmästare i galauniform hade dragit ut på slussningen i oändlighet. Väl vid kaj i Håverud spred sig seniorerna snabbt till olika bekvämlighetsinrättningar såsom toaletter, café med kaffe och glas från Lejonet och Björnen, konstutställning och butik med allehanda tingestar. Sedan var det dags för återfärd.
Kamrer Tingström räknade in resenärerna som steg in i bussen för återfärden till Göteborg, Men han fick inte ihop slutsumman. Det saknades tre. Han kliade sig i huvudet och räknade alla huvudena som nu satt i bussen. Samma resultat. Tre saknades. Han gick ett varv runt bussen, tittade under den, gick in och inspekterade bussens toalett, kliade sig ånyo i huvudet och funderade. Då plingade det till i hans mobiltelefon. ”Vad nu? Får jag ett meddelande? Vem kan det vara ifrån? Och just nu!” Han läste meddelandet tre gånger för säkerhets skull. Så steg han på bussen och meddelade chauffören att de hade en kassadifferens på tre men att det fick lösa sig nästa dag så nu kunde chauffören styra kosan mot Göteborg. Chauffören förstod inte riktigt vad kamrer Tingström menade förutom att det var dags att köra hem.
Slussvaktmästare Gunnarsson vaknade med ett ryck och tittade med hysterisk blick på klockan. Tio över nio! Vad i hela världen? Han vaknade ju alltid klockan sex. Prick! Med ett ryck kom han på fötter och kastade sig mot fönstret för att dra upp rullgardinen. Men så stannade han till, lyssnade och kunde uppfatta några glada kvinnoröster. Det verkade komma från köket. Så vädrade han med näsborrarna och kände lukten av nybryggt kaffe. Sakta kom minnesbilderna glidande in i hans medvetande. Han drog en djup suck av glädje innan han gick in i köket.
”Det ligger några båtar och väntar på att få slussa.” Ida lät inte speciellt upphetsad över detta sitt tillkännagivande.
”Vi äter väl vår frukost innan vi tar hand om de där?” föreslog Lisbeth.
”Vill du ha äppelmos på gröten, lilla gubben?” Ingela höll fram en kastrull framför näsan på honom när han klev in över tröskeln.
Slussvaktmästare Gunnarsson satte sig belåtet vid bordet. Så här gott hade frukosten inte smakat på många år! För att inte tala om sällskapet han hade! Och vilken kväll dom hade haft tillsammmans! Turisterna ute vid slussen kunde gott vänta någon timma eller två. Förresten skulle han stänga tidigare i eftermiddag så han kunde hinna ned till bankkontoret i Åmål. Femtioettnitton hade flickorna visst kallat det. Vad det betydde visste han inte riktigt men han visste att han skulle avsluta sina sparkonton så han kunde köpa det där huset i Spanien som de hade kommit överens om igår kväll. Och så skulle dom alla fyra åka dit och ha det skönt. Livet såg helt plötsligt ljust och vackert ut, framtiden låg som ett pärlband av små slussar framför honom och allt detta hade han SEB Senior Club att tacka för! Slussvaktmästare Gunnarsson slöt ögonen och kände att han äntligen hade kommit till paradiset…
Klubblad nummer 3 skickas ut tisdagen den 29 augusti. Sidan med programmet här på hemsidan håller på att uppdateras varför ingen information visas för tillfället. Syns åter med det nya utbudet av aktiviteter den 30 augusti.
Vad är väl allsång på Skansen eller Liseberg mot allsång på Norges hus? Absolut ingenting! När drygt 70 förväntansfulla SEB seniorer samlas i trädgården på Norges hus stiger allsången mot den klarblå himlen. Allsångsledarna Bosse och Lasse hade stark back-up av Anders Brynolf Big Band. Se och hör genom att klicka på bilden.