Författare: Björn Fogelmark

Den märkligt stora blå droskan, för dagen dessutom påbyggd med en extra våning, stod med sina många förspända hästar uppställd utanför Universeum. Det stora sällskapet av resenärer, ett drygt sextiotal, hade redan börjat ta plats inne i droskan denna tidiga morgon i början av september som såg ut att utvecklas till en gynnsam dag. Sällskapet bestod mestadels av vackra hovdamer men en och annan herre, troligen gycklare eller hovnarrar, kunde också skönjas. Utanför droskan stod Prins Carl, för dagen iförd kavaj, samt hans vapendragare Berl Gutenberg som nogsamt prickade av resenärerna och såg till att alla hade betalat, gärna dubbelt.

Strax innan kyrkklockan skulle slå sina åtta slag och förkunna att nu kunden droskan starta sin färd mot Huseby bruk, gled en enklare skjuts in framför droskan. Ut hoppade Olof Knös, Prins Carls advokat, som alltid försökte vara med när något spännande var i görningen. Advokat Knös hade godheten att medföra så kallade rundstycken med innanmäte av smör, skinka och ost. Därtill medförde nyss nämnde Advokat Knös ett antal termosar innehållande varm dryck. Allt packades in i den blå droskan som därefter lugnt gled ut på sin långa färd i sydlig riktning.

Redan halvvägs var det dags för ett stopp vid Susedalens skjutsstation. Här steg hela sällskapet av droskan och intog med välbehag de av Herr Knös medhavda rundstyckena som sköljdes ned medelst varm dryck. Ett flertal av hovdamerna passade också på tillfället att besöka en intilliggande byggnad där anletsdrag och håruppsättningar kontrollerades och förbättrades, allt för att Prins Carl och den charmerande Herr Gutenberg skulle kunna njuta av prakten.

Så småningom landade droskan med sitt innanmäte av förväntansfulla hovdamer och herrar framför uppfarten till Huseby bruk där betjänten Krantz stod på trappan och såg förvånad ut. Ehuru sällskapet bestod av ovanligt många individer beslöt Prins Carl på stående fot, troligen höger, att sällskapet skulle delas upp i två grupper, varav den ena dessutom skulle delas i ytterligare två mindre grupper. Dessa mindre grupper fördes därefter av betjänten Krantz in i huset varvid porten slogs igen och låstes från insidan. Den något större gruppen, fast bara halva storleken av den ursprungliga resenärsgruppen, vandrade långsamt och med viss förvåning mot mejeriet, vilket för dagens skulle visa sig innehålla Wallenberg. Njaa, inte bara en utan faktiskt en till varje hovdam. Även de manliga individerna fick varsin Wallenberg att umgås med den närmaste timmen. Några av hovdamerna tog sig friheten att särskilt beställa vin att avnjutas tillsammans med Wallenberg. Advokat Knös, som hamnat i denna grupp, tog sig friheten att provsmaka ur en av hovdamernas glas. Huruvida detta vin föll på Advokat Knös så kallade läpp, voro svårt att leda i bevis då advokater ha en sällsynt förmåga att spela oberörda i de flesta situationer.

Inne i den stora herrgården ledsagades de övriga mindre grupperna runt i alla de små rum som doldes i byggnaden. Alla rum hade sin speciella historia och var dessutom tämligen rejält möblerade med allehanda tingestar, såväl på golven som på väggarna. Detta gav de besökande damerna och herrarna en god inblick i det liv som Fröken Florence Stephens, för dagen dessvärre icke i livet, levde i sin glans dagar. Då det icke göre sig att här beskriva alla de rum som uppvisades och alla de föremål som på olika sätt framträdde bifogas istället ett par bilder som kanske kan ge läsaren en uppfattning av hur det ser ut.

Efter denna spännande tur begav sig sällskapet tillbaka till den blå droskan som därefter förde sällskapet till den närbelägna staden Växjö. Här besågs den svenska och småländska glasskatten vilken förevisades av en pratglad herre med yviga gester. Rundstycken serverades även här innan det var dags att beträda hemfärden efter en synnerligen innehållsrik dag.