Författare: Björn Fogelmark

Den märkligt stora blå droskan, för dagen dessutom påbyggd med en extra våning, stod med sina många förspända hästar uppställd utanför Universeum. Det stora sällskapet av resenärer, ett drygt sextiotal, hade redan börjat ta plats inne i droskan denna tidiga morgon i början av september som såg ut att utvecklas till en gynnsam dag. Sällskapet bestod mestadels av vackra hovdamer men en och annan herre, troligen gycklare eller hovnarrar, kunde också skönjas. Utanför droskan stod Prins Carl, för dagen iförd kavaj, samt hans vapendragare Berl Gutenberg som nogsamt prickade av resenärerna och såg till att alla hade betalat, gärna dubbelt.

Strax innan kyrkklockan skulle slå sina åtta slag och förkunna att nu kunden droskan starta sin färd mot Huseby bruk, gled en enklare skjuts in framför droskan. Ut hoppade Olof Knös, Prins Carls advokat, som alltid försökte vara med när något spännande var i görningen. Advokat Knös hade godheten att medföra så kallade rundstycken med innanmäte av smör, skinka och ost. Därtill medförde nyss nämnde Advokat Knös ett antal termosar innehållande varm dryck. Allt packades in i den blå droskan som därefter lugnt gled ut på sin långa färd i sydlig riktning.

Redan halvvägs var det dags för ett stopp vid Susedalens skjutsstation. Här steg hela sällskapet av droskan och intog med välbehag de av Herr Knös medhavda rundstyckena som sköljdes ned medelst varm dryck. Ett flertal av hovdamerna passade också på tillfället att besöka en intilliggande byggnad där anletsdrag och håruppsättningar kontrollerades och förbättrades, allt för att Prins Carl och den charmerande Herr Gutenberg skulle kunna njuta av prakten.

Så småningom landade droskan med sitt innanmäte av förväntansfulla hovdamer och herrar framför uppfarten till Huseby bruk där betjänten Krantz stod på trappan och såg förvånad ut. Ehuru sällskapet bestod av ovanligt många individer beslöt Prins Carl på stående fot, troligen höger, att sällskapet skulle delas upp i två grupper, varav den ena dessutom skulle delas i ytterligare två mindre grupper. Dessa mindre grupper fördes därefter av betjänten Krantz in i huset varvid porten slogs igen och låstes från insidan. Den något större gruppen, fast bara halva storleken av den ursprungliga resenärsgruppen, vandrade långsamt och med viss förvåning mot mejeriet, vilket för dagens skulle visa sig innehålla Wallenberg. Njaa, inte bara en utan faktiskt en till varje hovdam. Även de manliga individerna fick varsin Wallenberg att umgås med den närmaste timmen. Några av hovdamerna tog sig friheten att särskilt beställa vin att avnjutas tillsammans med Wallenberg. Advokat Knös, som hamnat i denna grupp, tog sig friheten att provsmaka ur en av hovdamernas glas. Huruvida detta vin föll på Advokat Knös så kallade läpp, voro svårt att leda i bevis då advokater ha en sällsynt förmåga att spela oberörda i de flesta situationer.

Inne i den stora herrgården ledsagades de övriga mindre grupperna runt i alla de små rum som doldes i byggnaden. Alla rum hade sin speciella historia och var dessutom tämligen rejält möblerade med allehanda tingestar, såväl på golven som på väggarna. Detta gav de besökande damerna och herrarna en god inblick i det liv som Fröken Florence Stephens, för dagen dessvärre icke i livet, levde i sin glans dagar. Då det icke göre sig att här beskriva alla de rum som uppvisades och alla de föremål som på olika sätt framträdde bifogas istället ett par bilder som kanske kan ge läsaren en uppfattning av hur det ser ut.

Efter denna spännande tur begav sig sällskapet tillbaka till den blå droskan som därefter förde sällskapet till den närbelägna staden Växjö. Här besågs den svenska och småländska glasskatten vilken förevisades av en pratglad herre med yviga gester. Rundstycken serverades även här innan det var dags att beträda hemfärden efter en synnerligen innehållsrik dag.

Bussen avgick prick fem minuter före utsatt tid med samtliga viktiga resenärer ombord, frånsett två gånger Jendhammar som envisades med att stiga på i höjd med Kungsbacka. Den blå containern med seniorer susade sedan genom det halländska landskapet med god fart ända till Susedalens rastplats där den bestämde sig för att ta upp ytterligare en resenär. Det visade sig vara Senior Clubs egenutnämnde smörgåsnisse, som tillsammans med 50 självtillverkade frallor och en ansenlig mängd kaffetermosar, bordade bussen.
Den blå bussen gled sedan lugnt ut på autostradan igen med seniorerna hållandes var sin fralla i den ena näven och en kopp rykande kaffe i den andra, som, kaffet alltså, enligt smörgåsnissen, hade tagit hela natten att brygga då han endast förfogade över en Nespresso kapselmaskin som brygger en kopp espresso varannan minut. När den sista koppen espresso var klar hade den första redan kallnat så han fick börja om från början. Huruvida detta stämde med verkligheten lär vi aldrig få redan på.
Under resans gång underhöll Herr Ordförande med att i fel ordning redogöra för Hallands åar och floder. Han fastnade vid ”Fylle å” då denna ej finns med i den välkända ramsan.
Då chauffören lyckades få upp bussen i en ansenlig fart anlände sällskapet till Arild något för tidigt. Påpassligt föreslog då Herr Ordförande att man skulle passa på att besöka syndens näste, det vill säga Mölle. Då flera i sällskapet var väl förtrogna med de frestelser som kan uppstå i Mölle valde chauffören att inte öppna bussens dörrar utan fortsatte upp på Kullaberg ända till fyren. Där tog det stopp, strax före att bussen skulle rulla ned för branten och utgöra ett nytillkommet inslag i det så kallade konstverket ”Nemesis” lite längre ned vid stranden.
Då denna lilla extra utflykt tog något längre tid än Herr Ordförande hade beräknat så anlände sällskapet istället något försenat till Arilds Vingård. Där väntade Anette och Jonas, vinentrepenörer i Skåne och ägare till Sveriges största vingård. Vi fick en genomgång av förutsättningarna att odla vin i Skåne och fick sedan se vinkällaren.    Här fanns all tänkbar utrustning för att kunna framställa såväl vita viner, rosé som rött vin. I en avdelning låg också 1 000 flaskor mousserande vin som ska släppas på systembolaget i december. Nyss nämnda systembolag var dock inget som var till någon större glädje för de idogt arbetande vinbönderna då begreppet ”motarbeta” här får sin tydligaste förklaring. Vad är väl missväxt, svampangrepp och annat otyg mot systembolaget för de skånska vinbönderna? Vinkällaren består också av en av Höganäs-bolagets nedlagda skorstenar. Jonas försöket få oss att tro att skorstenen försiktigt lagts ned och sedan kapats på längden till två halvcirkelformade längder. Vi trodde dock mer på att mycken möda och svett gjort att dessa murade valv nu härbärgerade de tusen flaskorna mousserande vin och en ansenlig mängd ekfat.
Fullmatade med information blev det sedan dags att bli fullmatade. Nu med lunch och vinprovning av tre av gårdens viner. Till kaffet och kakan lockades med ett glas ”Grappa” från den egendomliga manicken som många skulle vilja ha i sin egen källare. I ena ändan stoppar man in till exempel skalrester från vindruvor och i den andra ändan kommer det ut ”Grappa”. Stoppar man in färdigt vin så kommer det ut konjak. Stoppar man in vodka och enbär så kommer det ut gin. Stoppar man in öl så kommer det ut whisky. Och så vidare. Endast fantasin sätter gränser för vad denna manick kan åstadkomma.

Efter denna trevliga stund, då stämningen av förklarliga skäl hade blivit hög, liksom ljudnivån, var det dags att baxa in sällskapet i bussen för avfärd mot Västra Karup på Bjärehalvön och Birgit Nilssons barndomshem, nu museum, i Svenstad. Den vackra gården ligger högt på den ”limpa” som utgör Hallandsåsen västra del. Här växte Birgit upp och bodde tills hon vid 23 års ålder kom in på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Med enbart folkskola och piano- och sånglektioner från hembygden som bagage kom hon in på Musikhögskolan. Själva gården består idag av tre byggnader, boningshuset, museet och stallbyggnaden som nu är café.
Eftersom guidningen av det lilla boningshuset av förklarliga skäl inte kunde ta så många personer åt gången delades de glada seniorerna snabbt in i fyra grupper. Grupp 1, 2, 3 och 4. Därefter fick grupp 1 en liten klisterlapp med bokstaven A på bröstet, grupp 2 fick bokstaven B osv. Detta föranledde viss förvirring. Före detta bokhållare är ju till naturen mer bekväma med siffror än med bokstäver men på något sätt lyckades grupp 1 med bokstaven A ändå samla ihop sig och ta sig in i boningshuset för en initierad guidning. Övriga försågs med moderna headset, alltså hörlurar, med vilka man kunde få berättelser och musik direkt in i hjärnkontoret medan man tittade på vackra klänningar, gamla foton och diverse prylar. Allt pedagogiskt och välordnat. Så skiftade det hela och grupp 2, alltså grupp B, fick gå in i boningshuset. Så höll det på.

Så småningom var det dags att ånyo äntra bussen och påbörja färden ned mot Båstad via den vackra Italienska vägen. Nere i Båstad gjorde bussen ett så kallat ministopp då Elisabeth och Eva snabbt hoppade ur bussen, knackade på dörren till Knut Jöns Bageri varvid densamma öppnades och en låda med de berömda Båstad-bullarna i kolossalformat utlämnades. Snabbt in i bussen och iväg. Under tiden hade på något märkligt sett de tidigare tömda termosarna med kaffe så att säga ”runnit till” och var ånyo fulla med rykande färskt kaffe. Herr Ordförande serverade te men lyckades inte hitta kartongen med tepåsar utan enbart en stackars förskrämd ensam tepåse varvid han käckt lät denna doppas i alla teälskares muggar. Herr Abrahamsson råkade komma sist i i denna ”dopparecermoni” och tyckte nog att det var ett något tunt te som serverades. Men vad gjorde det när ”Grappan” från Arild fortfarande värmde i magen.
Så susade den blå bussen hemåt mot Göteborg och avlämnade fram emot skymningen en trött men nöjd skara seniorer vid Korsvägen. Ja se det var en resa att minnas!